HSB var tidigt ute med planeringen av barnrikehusen, Wallander (grundare av HSB) satt ju som sagt med i den bostadssociala utredningen. HSB tog fram ett antal typritningar och modeller för barnrikehusen och skickade ut förfrågningar till alla kommuner om intresse av att uppföra barnrikehus. På flera håll bildades stiftelser vars styrelser bestod av två ledamöter från kommunen och tre från HSB. I dessa så kallade "solgårdar" skötte HSB byggandet och förvaltning och kommunerna det administrativa och ekonomiska arbetet som belåning. Kommunerna kunde dock välja att uppföra och förvalta barnrikehus på egen hand vilket också skedde främst i storstäderna.
Under mellanåren 1935 och 1945 bildades ett stort antal allmännyttiga bostadsföretag och flera av storstädernas allmännyttiga bolag har sitt ursprung i byggandet av dessa barnrikehus. Kommunernas medverkan under barnrikehusperioden fungerade mycket väl och det var sannolikt den erfarenheten som låg bakom det faktum att kommunerna tio år senare fick huvudansvaret för stadsplanering och bostadsbyggande.
Bygga enkelt, billigt och centralt
År 1934 beslöt Stockholms stad att göra en egen utredning om bostadsförhållandena i staden och med denna som grund året därpå bygga i egen regi. Under 1935 avsattes medel för att bygga enkla, billiga och centralt belägna lägenheter.
1936 som en följd av riksdagens beslut om stöd till barnrikehus bildade staden tillsammans med HSB ett särskilt bolag, AB Familjebostäder. Endast ett år senare bildades ännu ett bolag för samma ändamål, AB Stockholmshem. I detta var staden ensam ägare.
Båda bolagen kom fram till 1943 att vara helt inriktade på att bygga och förvalta barnrikehus. I Familjebostäders verksamhet stod HSB för byggande och förvaltning, kommunen svarade för tomtmark och lånefrågor. Förmodligen var det för att utveckla den egna byggherre- och förvaltningsfunktionen som staden valde att bilda ett nytt bolag utan HSB:s medverkan. Erik Norman utsågs till Stockholmshems förste chef och har i intervjuer berättat;
"Stockholms stad hade byggt ett par, tre hundra lägenheter för barnrika- och mindre bemedlade familjer som vi fick överta, de där husen var smalhus med lägenheter om i allmänhet två rum och kök samt några trerumslägenheter. De var byggda med badrum vilket var högst ovanligt på den tiden. Stockholms stad hade ordnat runt husen och gjort färdigt där. Man hade bara gjort grusplaner runt alla husen. Man ansåg att det var meningslöst att göra något annat för barnen skulle bara trampa ner och förstöra. Det första vi gjorde var att riva upp gruset och plantera rosor vilket var ovanligt på den tiden. Visst var förslitningen stor, men dom som bodde där fick ju en helt annan syn på bostadsområdet så att det betalade sig alldeles säkert att göra det mer miljövänligt. Sedan gällde det att få nya hyresgäster till nybyggnationen. Det gick till så i begynnelsen att fattigvårdsstyrelserna fick i uppdrag att genom hembesök hos bostadssökande försöka komma underfund med om det var riktigt att ge dem bostad. Sedan var det vår sak att efter deras rekommendation utse hyresgäster."
Tjocka hus i tre och fyra våningar
När Stockholms barnrikehus började uppföras kring 1936 hade den öppna stadsplanen med friliggande hus redan slagit igenom som den moderna tidens ideal.
Men debatten var het om man skulle bygga smala eller tjocka hus. I Bostadssociala utredningen pläderade Wallander (HSB) för tjocka hus i tre och fyra våningar. Skälen var ekonomiska varvid utredningen föreslog denna byggnadstyp för barnrikehusen.
Fastighetsdirektören Axel Dahlberg var dock av en annan åsikt. Han kritiserade HSB:s bygge vid Kungsklippan och menade att man där tänkt mer på hög standard än på barnfamiljernas behov och levnadssituation. Dahlberg visade också att smalhusen vid Tranebergshöjden var minst lika billiga att uppföra som tjocka hus. Under den kommande tioårsperioden byggdes det ungefär 25 000 lägenheter i smalhus.
Under denna epok utgick planeringen från familjens behov av större och moderna lägenheter. Hygienismen var fortfarande den ledande tankefiguren i bostadsplaneringen. Om badrummet blev det dock debatt och även denna gång var fastighetsdirektör Dahlberg med i hetluften. Han menade att det var fel att det allmänna skulle vara med och subventionera en sådan sak som badrum. "Badrum var inget för arbetarklassen som bara skulle använda det som skräprum eller i sämsta fall sovrum". I denna fråga fick han dock ge med sig. Hyresgästföreningen och andra protesterade och för HSB:s Wallander utgjorde sopnedkast, badrum och tillgång till tvättstuga själva fundamentet i folkhemsbygget. Ändå fick barnrikehusen en lägre standard än den intilliggande bebyggelsen. Avsaknaden av balkong markerade utvändigt de hus som var byggda med statliga subventioner och avsaknaden av kylskåp avslöjade detsamma i lägenheterna.
Utöver lägenheternas standard och storlek var barnfamiljernas levnadssituation en central fråga för barnrikehusens planerare. Nedsättningen av hyran möjliggjorde flytten till större lägenhet. Dessutom engagerade man sig i att fostra familjerna till skötsamma brukare av de moderna lägenheterna.
Även här var HSB föregångare och det var sannolikt av dem som familjebostäder ärvde denna uppgift. I deras barnrikehus i Hammarbyhöjden anställdes en vicevärdinna som bland annat hade till uppgift att lära folk att bo. I satsningen på barnrikehus ingick också Myrdals familjeideal där bägge makarna skulle arbeta och bidra till hushållskassan. Därför blev barntillsynen en angelägenhet för myndigheter och bostadsbolag. I Hammarbyhöjden byggdes såväl barnstugor som lekstugor. Till föreståndare för barnstugorna utsågs samma kvinna som också var vicevärdinna i Familjebostäders barnrikehus. Bostadsbolagen blev med det redan på 30-talet en aktiv part i utvecklingen av det bostadssociala arbetet.