Bild
1/1
Barnrikehus i en så kallad EPA-dal
Sigtunahem firar 50 år 2004, intresseorganisationen SABO firade 50 år 2000 men kanske var det ändå i Norrköping, Västerås och Gävle allt började, redan en bit in på förra seklet.
Text: Marina Helge, marknadschef, Källa: Allmännyttan - välfärdsbygge 1850-2000 av Klas Ramberg
Under andra hälften av 1800-talet ökade Sveriges befolkning drastiskt från 3,5 miljoner 1850 till 4 miljoner 1870, enligt Esaias Tegnér var anledningen "fred, vaccin och potäter".
Ungefär 65 procent av befolkningstillskottet kunde härledas till torpare, statare, backstugusittare, hjon och tjänstefolk.
I slutet av 1800-talet utgjorde bönderna endast något mer än hälften av jordbrukets totala befolkning. Nästan lika många tillhörde de obesuttna, de som inte hade någon gård och jord utan fick bo och försörja sig på annat sätt.
Befolkningsutvecklingen, bostadsbristen och arbetslösheten ledde till betydande folkomflyttningar främst utom riket. Mellan åren 1860 och 1910 utvandrade ungefär en miljon svenskar till främst USA men också till våra grannländer.
Folkomflyttningarna inom landet var under samma period också stora, under andra hälften av 1800-talet växte till exempel Stockholm från 98 000 invånare till 300 000. Det betyder rent krasst att under samma period borde antalet bostäder växa med samma hastighet för det fanns inte direkt något överskott av lägenheter när inflyttningen startade.
Men byggandet gjorde inte det. Fram till slutet av 1800-talet var nämligen inte bostadsfrågan någon politisk fråga överhuvudtaget. Det fanns under 1800-talet egentligen bara fyra typer av intressenter som uppförde bostäder i Sveriges tätorter. Industriföretag som byggde bostäder för sina anställda, privata byggherrar eller byggmästare som byggde för profit, borgare med filantropiska ideal som byggde bostäder åt fattiga samt arbetarbostadsföreningar vars medlemmar gick samman för att köpa mark och bygga bostäder i egen regi. Under slutet av 1800-talet var det den privata marknaden som helt dominerade bostadsbyggandet.
Organisationer bildades
Vid sekelskiftet 1900 hade industrisamhället börjat framträda allt tydligare. Nya politiska partier bildades för att tillsammans med andra organisationer tillvarata de framväxande klassernas intressen.
Socialdemokratiska arbetarpartiet bildades 1899, Liberala samlingspartiet, 1900. Arbetarna slöt sig samman i fackföreningar och arbetsgivarna gick samman för att försvara sina intressen, SAF bildades 1902. Organisationer utan direkt koppling till arbetslivet bildades också som Kooperativa förbundet 1899 och hyresgästföreningen faktiskt redan 1907.
I riksdagens kammare hade dock den nya tiden kring sekelskiftet inte fått något fotfäste. Den första kammaren dominerades av den konservativa högern och den andra kammaren av landsbygdens besuttna. Att samhällsförändringarna ännu inte gjort särskilt tydliga avtryck i den statliga politiska representationen berodde främst på att Sverige inte var en demokratisk stat vid den här tiden. Det var nämligen bara män över 20 år med en viss inkomst som hade rösträtt, det vill säga ungefär 10 procent av befolkningen.
Sverige var också fortfarande kring sekelskiftet ett landsbygdsdominerat jordbrukssamhälle. 1910 var ungefär 2,7 miljoner av landets 5,5 miljoner invånare knutna
till jordbruket. Utvecklingen av verkstadsindustrin tillsammans med byggandet av järnvägar i slutet av 1800-talet medförde att industrinäringen fick fäste i städerna men fortfarande var ändå merparten av industrinäringen förlagd till landsbygden. Försörjnings- och bostadsförhållandena för arbetare på landsbygden var därför minst lika besvärlig som i städerna. När statsmakterna för första gången verkligen gjorde en gemensam insats i bostadsfrågan riktades därför blickarna mot landsbygdens arbetare.
Statliga lån
År 1904 klubbade riksdagen en satsning på lån till egnahem på landsbygden. Beslutet innebar "att kvinnor och män som hade sin huvudsakliga inkomst av kroppsarbete kunde få statliga lån till jordbrukslägenheter och bostadslägenheter på landsbygden". Allt fler skulle äga sitt hem och bruka sin jord var kärnan i förslagen.
Bostadspolitik och jordbrukspolitik förenades i ett reformprogram som också syftade till att motverka spridningen av socialismen. Det lilla hemmet och småbrukaren kom att stå modell också för det stora hemmet, den svenska nationen. "Egnahemmen och dess invånare blev symboler för det äktsvenska, den röda stugan, kärnfamiljen och det strävsamma arbetet med jorden".
Med hjälp av egnahemslånen skulle den borgerliga familjens ideal och livsstil spridas till landsbygden samtidigt som välståndet skulle ökas genom hårt och effektivt jordbruksarbete. Egnahemslånen formulerades som hjälp till självhjälp och skulle återgäldas. Det var de som kunde uppvisa "sparade slantar, hederlig vandel och nykterhet" som skulle få del av de statliga lånen. "Hushållningssällskapen" fick ansvar för kontroll och fördelning på grund av sin goda lokalkännedom. Sammanlagt gavs 58 000 lån till jordbruksegnahem och 41 000 till bostadslägenheter mellan åren 1912 och 1946.
1904 års lån till egnahem på landsbygden gällde enbart i landskommuner. Men på sina håll användes de även till att bygga bostäder i utkanten av städerna och kunde där komma tätortens arbetarbefolkning till godo. Egnahemssatsningen blev den viktigaste bostadspolitiska åtgärden under 1900-1910-talen och den kom att involvera flera större och medelstora kommuner.
Man kan sammanfatta 1910-talet som det årtionde då debatten om bostadsfrågan blev mer allmän. Kommunerna var nu i stort sett bara intresserade av en fråga före första världskrigets utbrott och det var en stadsplanering med egnahemmen som förebild.
Kraven på förändring
Tiden kring första världskriget kännetecknas fortfarande av en väldigt låg levnadsstandard, lägre än i andra jämförbara länder i Västeuropa, besvärande sociala och ekonomiska villkor. Inte minst bostadsstandarden var betydligt sämre än på andra håll.
Medvetenheten om situationen växte bland annat genom de socialreportage som spreds i pressen och kraven på förändring ökade. Den sociala frågan hamnade i brännpunkten för den politiska striden. Liberaler och socialdemokrater drev tillsammans kraven på reformer och rösträtt. Dock följde en djup depression i krigets fotspår vilket ledde till att hundra tusentals arbetare förlorade sina jobb.
Ökade materialkostnader tillsammans med problem att erhålla krediter ledde därför till att bostadsproduktionen sjönk med en tredjedel första krigsåret. Samtidigt ökade inflyttningen till de städer som expanderade på grund av kriget och i dessa blev situationen snabbt helt ohållbar. I stadsförbundets tidskrift argumenterades 1916 för att kommunerna aktivt skulle delta i bostadsfrågan medan man från konservativt håll fortsatte streta emot. Krigets negativa inverkan på bostadsproduktionen tillsammans med den kunskap som blev resultatet av den allmänna bostadsräkningen 1912-1914 bidrog till insikten om att det krävdes snabba myndighetsingripanden för att lösa den ohållbara bostadssituationen. Krigssituationen krävde att myndigheterna gick in med en hyresreglering och stöd till nyproduktion för att förbättra läget för den växande arbetarskaran. 1917 beslutade man så att statliga subventioner skulle täcka delar av de ökade kostnaderna för nyproduktion. Staten satsade fyra miljoner kronor av en beräknad kostnad om arton miljoner. Statens byggnadsbyrå bildades för att förvalta subventionerna samt för att underlätta anskaffandet av byggnadsmaterial. Kriget påverkade dock de ekonomiska förutsättningarna för nybyggande starkt negativt samtidigt som bostadsbristen drev upp hyrorna varvid de statliga försöken att reglera produktionen av bostäder misslyckades. Ändå kan man betrakta 1917 års bostadspolitiska satsningar som ett genombrott för en "allmännyttig bostadspolitik" där kommunerna spelade en generellt mer betydande roll.
Norrköping, Västerås och Gävle
Att bostadsbristen nu även gällde mindre orter visade sig i ansökningarna till de statliga lån som infördes 1917. Ungefär 100 kommuner sökte bidrag för en byggverksamhet som var tre gånger större än den beräknade. Trots att de statliga och kommunala subventionerna endast gällde under en kort period - 1917 till 1923 - och trots att subventionerna var begränsade etablerades under tiotalets slut ett ganska stort antal bostadsföretag där kommunerna medverkade som en dominerande part. Dessa halvkommunala bolag är enligt min uppfattning föregångare till det som vi idag kallar allmännyttan.
De kommunala bolagens vagga stod med det resonemanget nämligen i Norrköping, Västerås och Gävle. Gemensamt för dessa kommuner är en betydande bostadsbrist, social misär samt en i snabb takt ökande industrialisering.
AB Bostäder i Norrköping
I juli 1916 bildas AB Bostäder i Norrköping med anledning av de kommande statliga subventionerna för nyproduktion. Av bolagsordningen framgår följande "Bolagets verksamhet har till föremål att för i Norrköping stad mantalsskrivna personer, företrädesvis tillhörande stadens kroppsarbetande befolkning, eller med den ekonomiskt jämförliga, underlätta uppförandet av sådana byggnader, som pläga benämnas mindre egna hem samt idka annan i samband därmed stående verksamhet."
Kommunerna tecknade sig för merparten av aktierna. Övriga - preferensaktier - fick privata intresserade teckna sig för vilket ofta var direktörer inom näringslivet, grosshandlare, bankdirektörer med flera. Vinstutdelning fick endast ske på de så kallade preferensaktierna och inte överstiga fem, sex procent. Man kan därför anta att det var mer filantropiskt intresserade personer som engagerade sig i den tidens kommunala bolag än de som enbart ville tjäna pengar. Ett ytterligare motiv för direktörer och andra företagare att engagera sig var att genom stödjande av bostadsbyggandet öka möjligheterna att kunna rekrytera arbetare till de egna fabrikerna.
Bostadsbris i början av 1900-talet
I Västerås uppförde ASEA och Svenska Metallverken arbetarbostäder till sina anställda sedan åren före sekelskiftet. Trots detta ökade bostadsbristen markant under början av 1900-talet varför AB Arbetarbostäder i Västerås bildades efter många och långa politiska diskussioner och sedermera blev pionjärer på motsvarande sätt som AB Bostäder i Norrköping blev några år tidigare.
Under slutet av tiotalet hade också ett något annorlunda bostadsproblem uppenbarat sig i Västerås. Tjänstemannakårens behov av lägenheter hade tidigare den privata byggverksamheten sörjt för. Men under kriget hade det enskilda byggandet nästan upphört. Det ledde till att bostadsbristen även drabbade mer välbeställda grupper.
År 1919 tillsatte staden därför en kommitté vilken föreslog att starta ett nytt halvkommunalt bostadsbolag vilket skulle inrikta sig på att bygga stora, centralt belägna lägenheter där bottenvåningen skulle nyttjas för affärslokaler eftersom det rådde brist även på sådana. Stadsfullmäktige gillade kommitténs förslag och Byggnads Mimer AB registrerades formellt 1920.
Under 1950-talet slogs de båda bolagen, AB Arbetarbostäder och Byggnads Mimer AB, samman till det kommunala bolaget Mimer AB.
Gavlegårdarnas historia går också tillbaka till tiden kring 1916 då de på samma sätt som både AB Bostäder i Norrköping och Mimer i Västerås bildades för att kommunen skulle få tillfälle att styra bostadsproduktionen.
Högre hyror
Resultatet av 1920 års statliga bostadspolitik blev högre hyror vilka lockade det privata kapitalet att börja bygga igen.
I början av 1920-talet sjönk arbetarnas löner med 30 procent samtidigt som hyrorna steg med över 20 procent.
Under hela 20-talet fortsatte hyrorna öka i jämförelse med övriga levnadsomkostnader. Högkonjunkturen under slutet av 20-talet ledde därför till en massproduktion av små lägenheter helt i privat regi vilken blev ett starkt argument mot kommunalt inflytande. Konsekvensen blev dock en hyresnivå som tvingade de flesta familjer att tränga ihop sig i ett rum och kök. Kommunernas medverkan i såväl produktion som planering var därmed utsuddad under hela 20-talet och i stället kom kooperationen i form av HSB att bli den starkaste motkraften till det privata byggandet.
HSB
HSB, Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening, startades 1923 i Stockholm, de första föreningarna bildades i samarbete med hyresgäströrelsen. 1924 bildades HSB Riksförbund som blev den byggande instansen i rörelsen och som sedermera spred sitt budskap genom tidningen "Vår bostad" som startades upp samma år.
Genom god organisation, teknisk utveckling, modernisering och standardisering skulle man konkurrera ut de privatkapitalistiska intressena. Redan under 1920-talet fick köken därför standardiserad inredning - vit emaljerad spis, marmorbänk, vask och förvaringsskåp.
Man började tidigt med rinnande vatten, gasspis, sopnedkast och dusch. Rörelsen expanderade snabbt under 1920 och 1930-talen under ledning av initiativtagaren Sven Wallander. Tanken var att anskaffa billiga bostäder åt medlemmarna.
Redan från början betonades att målet var att bygga med hög standard. Den ambitionen innebar att man inte kom att bygga bostäder för de fattigaste. Wallander menade dock att indirekt skulle alla bli vinnare då de som flyttade in i HSBs lägenheter efterlämnade bostäder som andra kunde ta över.
HSB genom Wallander ville bygga moderna hus för den moderna människan. När så funktionalismen efter Stockholmsutställningen 1930 fick sitt genombrott var de inte sena att anamma den nya tidens anda och ideal!