Åren kring 1930 framstår som en tid där en ny syn på hemmet, samhället och staten förenas till en kraft riktad mot att förändra "Fattigsverige" till en modern demokrati. Sverige hade långt in på trettiotalet sämst boendestandard i Europa näst efter Finland. Det är lätt att glömma i dagens välfärd. Följande utdrag ur en uppsats i etnologi får tjäna som underlag för att beskriva Sverige anno sent tjugotal, av Siri Reuterstrand, Göteborgs Universitet.
Text: Marina Helge, marknadschef, Källa: Allmännyttan - välfärdsbygge 1850-2000 av Klas Ramberg
"……..en kvinna, Kathy, som på tjugotalet flyttat till Göteborg från London berättade för mig att hon blev så ställd när hon kom hit;
– Jag förstod inte hur man skulle göra, för i London hade de fattigaste av fattiga toalett. Men här hade vi ingen. Så när jag kom så vågade jag inte fråga hur jag skulle göra. Jag kunde ju inte ett ord svenska. So I shit in a paper and burnt it up. Utedass hade jag aldrig sett.
Låg vi verkligen så mycket efter? I Haga i Göteborg fanns det utedass kvar långt in på sjuttiotalet. Så inte kunde väl arbetare i London ha haft WC redan när kvinnan flyttade hit?
Men det hade de. Förklaringen till vårt korta minne är kanske att den svenska modellen lyckats så effektivt. Vi har städat bort historien på både gott och ont."
Stockholmsutställningen 1930
Det är några händelser som faktiskt mer än andra påverkat bostadsutvecklingen från andra hälften av 1920-talet fram till andra världskrigets utbrott, nämligen Per-Albin Hanssons folkhemstal från 1928, Stockholmsutställningen 1930 som inledning till funktionalismens och modernismens utbredning samt makarna Myrdals inlägg i bostadspolitiken genom boken "kris i befolkningsfrågan".
Stockholmsutställningen 1930 blev det samlade uttrycket för radikala tankar om bostaden, om miljön och om hur man genom att utnyttja resurserna väl skulle kunna tillgodose det stora bostadsbehov som fanns. Där visades också ideala bostadstyper, billiga och rationella, där man inte offrade någonting på pynt och utsmyckning. Man ville hellre lägga alla sina resurser på att skapa utrymme och hygieniska och ljusa bostäder.
"Form bör följa funktion." Skillnaden mellan yta och innehåll skulle upphävas, förljugenheten rensas bort och saklighet tillsammans med ärlighet poängteras. Genom Stockholmsutställningen fick funktionalismen eller den så kallade "funkisstilen", sitt genombrott i Sverige. Det var egentligen en utställning för konstindustri, konsthantverk och hemslöjd, men det var arkitekturen som blev mest berömd.
Stockholmsutställningen var en festplats, en hyllning till den nya tiden, till den nya människan. Med sina fyra miljoner besökare från maj till september fick denna nationella utställning av arkitektur och modern form ett enormt genomslag och dess chefsarkitekt Gunnar Asplund vann världsrykte.
Ett rum och kök
Åren kring 1930 brukar omnämnas som en brytpunkt, även om det är svårt att säga exakt vilket år den kom. Ungefär samtidigt blev den politiska majoriteten allt mer intresserad av att utvidga statens roll i samhället. Samhällsandan präglades av en stor tilltro till teknik och idéerna präglades av en enorm framtidstro.
Många levde fortfarande trångbott och i bostäder med mycket låg standard. Det blev extra tydligt för många då den kände statistikern Gustav Sandberg publicerade artikeln "Ett rum och kök", som verkligen chockade många.
Han påvisade att en fjärdedel av stadens invånare bodde i ett rum och kök samt att hela 56 000 var inregistrerade som inneboende. Och då räknade man ändå med att mörkertalet var stort.
1933 tillsattes därför den Bostadssociala utredningen i vilken ingick några av de främsta förespråkarna för ett statligt styrt välfärsprojekt. Vetenskapen var representerad av Gunnar Myrdal och Alf Johansson, funktionalismen av Uno Åhrén och Sven Wallander (HSB), Byggmästaren Olle Engqvist representerade näringslivet och Sigurd Westholm modernismen.
När konjunkturen vände uppåt 1934 koncentrerade utredningen sitt arbete på de långsiktiga sociala målen. Stor betydelse för välfärds- och bostadsfrågan hade Alva och Gunnar Myrdals bok "kris i befolkningsfrågan" som utkom samma år. Boken vände opinionen mot en familjevänlig politik varvid bostadsfrågan blev en kärnfråga.
Bostadssociala utredningen kom snart fram till att trångboddheten var den mest akuta frågan och koncentrerade sig på barnfamiljernas situation. Normen för trångboddhet definierades som fler än två personer per rum köket inräknat.
En familj med två vuxna och två barn i ett rum och kök definierades alltså inte som trångbodda. Ändå visade det sig att 30 procent av alla barn under femton år tillhörde trångbodda hushåll. En annan orsak till trångboddheten ansågs bostadsvanorna vara. Även i enrumslägenheter förekom det nämligen att rummet avdelades som finrum och inte som sovplats. Vanligast var det här beteendet på landsbygden.
Ovanan att använda rummet som statusrum ville man från olika håll göra något åt. HSB började till exempel bygga tvårumslägenheter med kokvrå av det skälet. Likaså införde man termen vardagsrum istället för finrum med ambitionen att ändra folks levnadsvanor och rumsutnyttjande. Någon allmän förändring av bostadsvanorna skedde dock inte förrän teven omgestaltade både familjeliv och rumsanvändning.
Den första genomgripande åtgärden för att minska trångboddheten blev det stöd till barnrikehus som riksdagen fattade beslut om 1935. För första gången gick staten in för att generellt förbättra bostadssituationen för dem som bodde dåligt, hade många barn och knappa ekonomiska resurser.
Satsningen på barnrikehusen innehöll dels fördelaktiga lån till dem som uppförde husen, dels bidrag till dem som fick möjlighet att flytta in. Lånevillkoren föreskrev lägenheter med minst två rum och kök i hyreshus för mindre bemedlade familjer med minst tre barn. Byggherren som skulle vara allmännyttig fick hjälp i form av statliga lån till låg ränta. Familjerna erhöll familjebidrag grundat på antal barn och hyreskostnad. En familj med tre barn kunde få 30 procents nedsättning av hyran, en familj med fyra barn 40 procent och familjer med fem barn eller fler fick en maximal nedsättning av hyran vilken uppgick till 50 procent. Vem som i själva verket ansågs som mindre bemedlad fastställdes aldrig utan var upp till bostadsföretagen själva att avgöra. HSB var tidigt ute med planeringen av barnrikehusen, Wallander (grundare av HSB) satt ju som sagt med i den bostadssociala utredningen. HSB tog fram ett antal typritningar och modeller för barnrikehusen och skickade ut förfrågningar till alla kommuner om intresse av att uppföra barnrikehus. På flera håll bildades stiftelser vars styrelser bestod av två ledamöter från kommunen och tre från HSB. I dessa så kallade "solgårdar" skötte HSB byggandet och förvaltning och kommunerna det administrativa och ekonomiska arbetet som belåning. Kommunerna kunde dock välja att uppföra och förvalta barnrikehus på egen hand vilket också skedde främst i storstäderna.
Under mellanåren 1935 och 1945 bildades ett stort antal allmännyttiga bostadsföretag och flera av storstädernas allmännyttiga bolag har sitt ursprung i byggandet av dessa barnrikehus. Kommunernas medverkan under barnrikehusperioden fungerade mycket väl och det var sannolikt den erfarenheten som låg bakom det faktum att kommunerna tio år senare fick huvudansvaret för stadsplanering och bostadsbyggande.
Bygga enkelt, billigt och centralt
År 1934 beslöt Stockholms stad att göra en egen utredning om bostadsförhållandena i staden och med denna som grund året därpå bygga i egen regi. Under 1935 avsattes medel för att bygga enkla, billiga och centralt belägna lägenheter.
1936 som en följd av riksdagens beslut om stöd till barnrikehus bildade staden tillsammans med HSB ett särskilt bolag, AB Familjebostäder. Endast ett år senare bildades ännu ett bolag för samma ändamål, AB Stockholmshem. I detta var staden ensam ägare.
Båda bolagen kom fram till 1943 att vara helt inriktade på att bygga och förvalta barnrikehus. I Familjebostäders verksamhet stod HSB för byggande och förvaltning, kommunen svarade för tomtmark och lånefrågor. Förmodligen var det för att utveckla den egna byggherre- och förvaltningsfunktionen som staden valde att bilda ett nytt bolag utan HSB:s medverkan. Erik Norman utsågs till Stockholmshems förste chef och har i intervjuer berättat;
"Stockholms stad hade byggt ett par, tre hundra lägenheter för barnrika- och mindre bemedlade familjer som vi fick överta, de där husen var smalhus med lägenheter om i allmänhet två rum och kök samt några trerumslägenheter. De var byggda med badrum vilket var högst ovanligt på den tiden. Stockholms stad hade ordnat runt husen och gjort färdigt där. Man hade bara gjort grusplaner runt alla husen. Man ansåg att det var meningslöst att göra något annat för barnen skulle bara trampa ner och förstöra. Det första vi gjorde var att riva upp gruset och plantera rosor vilket var ovanligt på den tiden. Visst var förslitningen stor, men dom som bodde där fick ju en helt annan syn på bostadsområdet så att det betalade sig alldeles säkert att göra det mer miljövänligt. Sedan gällde det att få nya hyresgäster till nybyggnationen. Det gick till så i begynnelsen att fattigvårdsstyrelserna fick i uppdrag att genom hembesök hos bostadssökande försöka komma underfund med om det var riktigt att ge dem bostad. Sedan var det vår sak att efter deras rekommendation utse hyresgäster."
Tjocka hus i tre och fyra våningar
När Stockholms barnrikehus började uppföras kring 1936 hade den öppna stadsplanen med friliggande hus redan slagit igenom som den moderna tidens ideal.
Men debatten var het om man skulle bygga smala eller tjocka hus. I Bostadssociala utredningen pläderade Wallander (HSB) för tjocka hus i tre och fyra våningar. Skälen var ekonomiska varvid utredningen föreslog denna byggnadstyp för barnrikehusen.
Fastighetsdirektören Axel Dahlberg var dock av en annan åsikt. Han kritiserade HSB:s bygge vid Kungsklippan och menade att man där tänkt mer på hög standard än på barnfamiljernas behov och levnadssituation. Dahlberg visade också att smalhusen vid Tranebergshöjden var minst lika billiga att uppföra som tjocka hus. Under den kommande tioårsperioden byggdes det ungefär 25 000 lägenheter i smalhus.
Under denna epok utgick planeringen från familjens behov av större och moderna lägenheter. Hygienismen var fortfarande den ledande tankefiguren i bostadsplaneringen. Om badrummet blev det dock debatt och även denna gång var fastighetsdirektör Dahlberg med i hetluften. Han menade att det var fel att det allmänna skulle vara med och subventionera en sådan sak som badrum. "Badrum var inget för arbetarklassen som bara skulle använda det som skräprum eller i sämsta fall sovrum". I denna fråga fick han dock ge med sig. Hyresgästföreningen och andra protesterade och för HSB:s Wallander utgjorde sopnedkast, badrum och tillgång till tvättstuga själva fundamentet i folkhemsbygget. Ändå fick barnrikehusen en lägre standard än den intilliggande bebyggelsen. Avsaknaden av balkong markerade utvändigt de hus som var byggda med statliga subventioner och avsaknaden av kylskåp avslöjade detsamma i lägenheterna.
Utöver lägenheternas standard och storlek var barnfamiljernas levnadssituation en central fråga för barnrikehusens planerare. Nedsättningen av hyran möjliggjorde flytten till större lägenhet. Dessutom engagerade man sig i att fostra familjerna till skötsamma brukare av de moderna lägenheterna.
Även här var HSB föregångare och det var sannolikt av dem som familjebostäder ärvde denna uppgift. I deras barnrikehus i Hammarbyhöjden anställdes en vicevärdinna som bland annat hade till uppgift att lära folk att bo. I satsningen på barnrikehus ingick också Myrdals familjeideal där bägge makarna skulle arbeta och bidra till hushållskassan. Därför blev barntillsynen en angelägenhet för myndigheter och bostadsbolag. I Hammarbyhöjden byggdes såväl barnstugor som lekstugor. Till föreståndare för barnstugorna utsågs samma kvinna som också var vicevärdinna i Familjebostäders barnrikehus. Bostadsbolagen blev med det redan på 30-talet en aktiv part i utvecklingen av det bostadssociala arbetet.