Bild
1/1
Såpkullen i Norrköping. År 1946 bildades Stiftelsen Hyresbostäder i Norrköping vars första uppgift blev att producera 700 lägenheter i området.
Sigtunahem firar 50 år 2004, intresseorganisationen SABO firade 50 år 2000 men kanske var det ändå i Norrköping, Västerås och Gävle allt började, redan en bit in på förra seklet.
Text: Marina Helge, marknadschef, Källa: Allmännyttan - välfärdsbygge 1850-2000 av Klas Ramberg
Samhällets bostadspolitiska engagemang var mycket begränsat fram till 1930 vilket framgick av reportagen i förra numret av Glimten.
En enorm bostadsnöd med en trångboddhet som var värre än i de flesta andra europeiska länder var ett faktum. Det fanns bara ett land som hade en större trångboddhet än Sverige vid den här tidpunkten och det var Finland.
Bostaden betraktades vidare som vilken handelsvara som helst där "tillgång och efterfrågan reglerade utbud och hyra". Konsekvenserna blev ett bostadsbyggande som följde konjunkturerna och drevs mer av vinstintresse än behoven från de bostadssökande.
Offentliga insatser betraktades fram till krigsutbrottet som "ett intrång" i en näringslivssektor som bestod av byggmästare och entreprenörer. Avvecklandet av hyresregleringarna en bit in på 1920-talet tillsammans med ett desperat behov av bostäder banade väg för en alltmer tilltagande bostadsproduktion i privat regi.
Efter depressionsåren som inledde 1930-talet och fram till krigsutbrottet 1939 hade den privata byggverksamheten faktiskt sin absoluta storhetstid. Under dessa år byggdes i princip bostadsbristen bort. Bostäderna som producerades var dock små och dyra med en standard som hade betydligt mer att önska.
30 procent av alla barn under 15 år tillhörde ett trångbott hushåll, det vill säga bodde i en familj med fler än två familjemedlemmar per rum, köket inräknat. Det var inte ovanligt att familjer med sju, åtta personer i hushållet trängde ihop sig i ett rum och kök samt därutöver ett par inneboende personer för att helt enkelt ha råd att bo kvar.
Smutsen var gigantisk liksom de sanitära problemen. Stockholmsutställningen 1930, den bostadssociala utredningen samt Myrdals bok om "Kris i befolkningsfrågan" bidrog alla var och en på sitt sätt till att förändra bostadspolitikens inriktning och innehåll. Ett delbetänkande från den bostadssociala utredningen ledde till att statsmakterna 1935 införde lån till barnrikehus inklusive hyresrabatter till hyresgäster vars hushåll bestod av minst tre barn.
Kartläggning av bostadsförhållandena
Den bostadssociala utredningen vilken leddes av Alf Johansson med bland andra makarna Myrdal tillsattes redan 1933 för att kartlägga bostadsförhållandena och utarbeta riktlinjer för den
framtida bostadspolitiken. Kommittén lade inte fram sitt slutbetänkande förrän 1945 men påverkade den politiska debatten under utredningstiden genom att aktivt delta i det politiska samtalet samt driva opinion i tidningar och tidskrifter.
1936 utbröt den hittills värsta konflikten mellan hyresgäster och fastighetsägare. Fastighetsägarnas vilja att öka sina inkomster resulterade allt som oftast i bostadslösa hyresgäster. Något besittningsskydd existerade inte förrän en bit in på 1940-talet.
Mellankrigstidens erfarenheter av bostadsproduktion styrd av konjunkturer harmonierade inte riktigt med bostaden som konsumtionsvara. En bostad är ju ingenting man avstår ifrån för att det är dåliga tider.
Vid tiden för andra världskrigets utbrott var vinstmarginalerna i samband med bostadsproduktionen så gott som utsuddade, när lönsamheten inte var given slutade man helt enkelt att bygga. I början av 1940-talet var bostadsproduktionen nere i samma nivåer som före "depressionen". För att ändå få fart på byggandet utvidgade staten 1940 möjligheterna att få lån och räntegarantier vilket kompletterades två år senare med en allmän hyresreglering.
Hyresregleringen var en del i en allmän krispolitik som även inkluderade priskontroll och lönestopp. Syftet var att få fart på bostadsbyggandet och samtidigt förhindra hyreshöjningar orsakade av brist på bostäder. 1930-talets erfarenheter gav även anledning att stärka hyresgästernas besittningsskydd vilket ingick i de åtgärder som sattes in under kriget.
Genom åtgärderna övertog staten de ekonomiska riskerna vid nyproduktion parallellt som de stärkte kontrollen över bostadsmarknaden. Efter 1942 ökade kooperationen och de kommunala bolagen sitt byggande och under krigets sista år var nyproduktionen uppe i samma nivåer som 1939.
Demokratibygge
Fram till andra världskriget hade svenska politiker och arkitekter hämtat inspiration från Tyskland, funktionalismen var det rådande idealet. Funktionen i boendet var det primära framför allt annat.
I och med kriget förflyttades dock intresset från Tyskland till England. Det gällde såväl i frågor om statsmakternas roll i bostadsfrågan som i frågor om bostadsfinansieringen och ideal kring hur man skulle bygga nya bostäder och planera nya bostadsområden.
Den tyskinspirerade planeringen hade uteslutande handlat om plan- och byggteknik samt i vad man ansåg laborationer med människan som produktions- och konsumtionsenhet, kort sagt som massmänniska. Kritikerna ansåg att man glömt bort bostadsområdets sociala aspekter.
En sammanslutning som argumenterade i just den riktningen var "Plan". I den medverkade bland annat Alva och Gunnar Myrdal samt Alf Johansson. Syftet med gruppen var att verka för ett socialt samhällsbyggande varvid de hämtade många av sina idéer från just England. Alva Myrdal hade nämligen under kriget tvingats till ett längre uppehåll i London och där kommit i kontakt med engelsk bostadsplanering. Inspirationen hämtades från vad man kallade engelsk grannskapsplanering.
Detta planeringsideal betonade områdets utemiljö och mötesplatser. Med hjälp av denna typ av planering skulle den demokratiska medborgaren formas. Eftersom hotet kom från nazismens massmänniska och den borgerliga individualismen blev familjen och grannskapet det som framställdes som basen för detta framtida demokratibygge.
Aktiv hushållning
Krigsåren kom i övrigt att användas på ett annat ganska medvetet praktiskt sätt. Man kan kalla de här åren för en "skapande paus" därför att det gjordes så mycket nytta i väntan på bättre tider då man skulle få sätta i gång igen.
Redan på 1930-talet hade Brita Åkerman gjort studier av hur bostäder fungerade. Boken "Familjen som växte ur sitt hem" visade både vilka svårigheter som fanns att ta hand om barn i trånga bostäder och vad opraktiska arbetsplatser innebar för hemarbete, rationalitet och ekonomi.
Under krigsåren skapades bland annat ett organ som hette "Aktiv hushållning" som ville lära svenska hushåll att ta vara på de få resurser som fanns kvar under ransoneringstiden. Ur "Aktiv hushållning" föddes så småningom "Hemmets forskningsinstitut" som på allvar tog upp bostadens funktionsproblem.
Svenska slöjdföreningen drev en aktiv utbildning och påverkan på dem som tillverkade husgeråd och möbler. Slöjdföreningen och Svenska arkitekters riksförbund satte under krigsåren igång en stor bostadsundersökning som försökte få fram underlag för dimensionering av kök och hygienrum, förvaringsutrymmen, rummens möblerbarhet och annat.
Det är sakuppgifter som vi än i dag använder oss av och som är grunden för de dimensioneringsregler som svensk byggnorm innehåller. Vid den tiden togs också de stora stegen till en standardisering och förtillverkning av komponenter i byggandet som dörrar, snickerier, el-utrustning med mera. Trots att byggandet en tid låg nere utvecklades byggnadsmaterialen så att vi när kriget var slut stod beredda med en ny materialindustri som kunde förse bostadsbyggandet med praktiska och lättbearbetade byggnadsmaterial.
Bygga goda bostäder
Sammanfattningsvis kan konstateras att den bostadspolitik som framlades av bland annat den Bostadssociala utredningen under krigsåren var en helt ny politik. Medan den gamla var en social bostadspolitik för särskilt utsatta syftade den nya till att skapa goda bostäder åt alla. Just detta, goda bostäder åt alla har kännetecknat den svenska modellen i vilken de kommunala bostadsföretagen blev den nya politikens främsta verktyg.
Tanken att bygga goda bostäder för alla var från början en styrka men blev senare, i en annan tid och i ett annat samhällsklimat, en problemfylld ambition.
En sådan bred satsning skapade till en början förutsättningar för en jämn och hög bostadsproduktion, höjd bostadsstandard, minskad segregation och motverkade samtidigt den privata byggverksamhetens negativa inflytande. Men när ambitionen att bygga för alla kombinerades med rigorösa normer också för hur man skulle bygga blev resultatet mindre lyckat. För då byggde man inte bara för alla, utan också lika för alla. Det visade sig dock att alla kanske inte alltid ville bo så som planerarna och byggherrarna tänkt sig.
Den nya bostadspolitiken
Den nya bostadspolitiken kan beskrivas som en övergång från en selektiv till en generell politik, det vill säga från punktinsatser mot akuta problem till åtgärder med syfte att förbättra bostadsförhållandena för hela befolkningen.
Bostadsbristen och trångboddheten skulle avvecklas, lägenheternas standard förbättras och hyresnivån hållas låg och stabil. Detta skulle åstadkommas genom en kombination av statliga och kommunala insatser där staten skulle svara för lagstiftning och ekonomiskt stöd och kommunerna för det konkreta genomförandet. En betydelsefull roll fick de allmännyttiga bostadsföretagen som skulle bedriva bostadsförvaltning utan enskilt vinstintresse och under kommunal kontroll. Den generella bostadspolitiken i Sverige innebar till skillnad från många andra länder, att inga särskilda bostäder reserverats för mindre bemedlade hushåll. Det stöd till så kallade barnrikehus som introducerades under 1930-talet avsett för hushåll med låga inkomster och många barn avskaffades därför när den generella välfärdspolitiken etablerades.
27-punkters programmet
Idéerna bakom den nya svenska bostadspolitiken fanns klart uttalade i socialdemokraternas efterkrigsprogram, det så kallade 27-punkts programmet.
Det centrala målet var en hög och jämn bostadsproduktion för att motverka bostadsbristen samt att skapa en allmän höjning av boendestandarden. För att lyckas med detta krävdes stabilitet över konjunktursvängningarna och en jämn bostadsproduktion över åren resonerade man. Medlen var statliga lån och normer, teknisk utveckling och stordrift i kommunal regi.
Den bostadspolitik som byggde på Bostadssociala utredningen ingick som en del av ett brett övergripande välfärdsprogram.
Socialminister Gustav Möller var en av kreatörerna bakom innehållet i programmet som förutom bostad åt alla innehöll förslag om en allmän folkpension, allmänna barnbidrag, full sysselsättning, sjuk- och hälsovård för alla, likvärdig skola med mycket mera.
Ambitionen med programmet var att frigöra människorna från oro för arbetslöshet, ohälsa och ålderdom, alla skulle få en god och rättvis start i livet. Alla skulle bidra till finansieringen efter förmåga och ha rätten att kräva efter behov. Detta brukar beskrivas som den svenska, generella välfärdspolitiken.
Grunden för de allmännyttiga kommunala bostadsbolagen
Produktionen av bostäder måste vara tillräckligt hög för att det inte ska uppstå bostadsbrist. Bostaden får heller inte äta upp allt för stor del av de löner arbetsmarknaden betalar. Detta var viktiga utgångspunkter för den Bostadssociala utredningen som satte upp som mål att en nybyggd lägenhet om 2 rum och kök inte skulle få kosta mer än 20 procent av en industriarbetarlön.
Bostadssociala utredningens förslag innehöll därför två komponenter; dels ett generellt produktionsstöd, dels ett selektivt konsumtionsstöd. Med produktionsstödet skulle staten ta på sig riskansvaret för bostadsbyggandet, det vill säga lämna topplånen och hålla en låg ränta på dem. Det skulle befria kreditväsendet från känslan av risktagande så att de skulle ställa medel till bottenlånen till förfogande med låg ränta. Stödet till bostadsproduktionen skulle vara generellt. Det skulle ge möjligheter för de existerande bostadsproduktionsföretagen att använda dessa finansieringsmöjligheter.
Men eftersom huvudansvaret lades på kommunerna skulle också de kunna utnyttja denna möjlighet. De kunde på så sätt starta kommunala bolag som med hjälp av en möjlighet att låna fördelaktigt till 100 procent av fastigheternas beräknade värde inte behövde ta av det egna kapitalet men kunde ändå uppträda som byggherrar för den bostadsproduktion som behövdes. Detta var alltså grunden för de allmännyttiga kommunala bostadsbolagen.
Dessa generella åtgärder var dock inte nog utan man ansåg att man också måste hjälpa de svagaste hushållen, framför allt de med barn, för att de skulle kunna utnyttja den bostadsproduktion som genomfördes. Familjebostadsbidraget blev därmed det andra momentet i den nya bostadspolitiken. Det var selektivt. Det utgick efter inkomstprövning men också i relation till storleken på den bostad man hyrde.
Den nya sociala bostadspolitiken ledde snart till ökat byggande av flerbostadshus i allmännyttig och kooperativ regi, utan att krigstidens subventioner och hyresreglering avvecklades.
Bostadspolitikens genomförande
Bostadspolitiken lades fast i riksdagsbesluten 1946 och 1947. Det överfördes pengar som kunde användas för topplånen, man gjorde avtal med kreditmarknaden och man kom mycket raskt igång med bostadsproduktionen grundad på de nya villkoren.
Samtidigt, och under den skapande pausen som krigsåren hade utgjort, hade det förberetts en ny plan- och bygglagstiftning som kom till uttryck i 1947 års byggnadslag och byggnadsstadga. Den samverkade mycket väl med den nya bostadspolitiken, för även den gav kommunerna ett starkare ansvar än tidigare. Med den nya lagen fick kommunen möjlighet att styra tillkomsten av bebyggelse i både "rum och tid", det vill säga rätten att avgöra var och när tätare bebyggelse fick komma till stånd.
Det ledde till ett massivt byggande i stora enhetliga nyexploateringsområden som man så fort som möjligt gjorde helt klara, innan man tog itu med nästa. Men det underbyggdes också av ideologiska önskemål.
Inspirationen från England, neighbourhoodplanning - grannskapsplaneringen, hade gjort starkt intryck. Man menade att den nya bebyggelsen borde struktureras i stadsdelar som var tillräckligt stora för att kunna bära sitt serviceunderlag av butiker, förskola och lågstadium men inte så stora så att de blev anonyma. Man skulle begränsa storleken så att människor kände igen varandra, kunde ta hand om gemensamma angelägenheter i tvättstugor, garage och scoutgårdar
- det senare var mycket viktigt ansåg man för skapandet av en vi-känsla.
Bostadsproduktionen sköt fart med hjälp av de nya statliga lånen som infördes 1948 och i samband med inrättandet av Bostadsstyrelsen, ett rådgivnings- och granskningsorgan. Efterfrågan var stor och det fanns en bred politisk vilja till förnyelse efter krigsårens stagnation. Antalet bostäder ökade kraftigt i tätorterna de följande tio åren.
Höger och vänster i politiken var allt som oftast överens om att massproduktion, centralisering och standardisering var de medel man hade till förfogande för att bygga ett nytt samhälle. Denna samsyn vilade på en stark tro på vetenskap och rationellt tänkande och den kom att hålla i sig även under miljonprogrammets uppbyggnad. Det man däremot då, på 1940-talet liksom i dag 2004 inte var överens om var vilket utrymme den sociala frågan skulle få i framtidsbygget. Just där gick en markant skiljelinje mellan just höger och vänster.
De sociala ambitionerna bakom grannskapsideologin fick stort utrymme vid utbyggnaden i många städer. Informella grupper tillsattes på flera ställen där företrädare från kommun, bostadsföretag och näringsliv samarbetade kring utbyggnaden av service och lokalanvändning i bostadsområdena. Landets första ungdomsgård kom till genom ett sådant samarbete i Rosta, Örebro, liksom flera daghem, skolor, bibliotek och samlings-/fritidslokaler.
"Såpkullen"
Hyresbostäders i Norrköping första projekt kallades "Såpkullen". Ett bostadsprojekt om 849 lägenheter vilka byggdes i åttavåningshus med start 1947.
Ett par månader efter det att företaget bildats engagerades två arkitekter från Stockholm, Eric Ahlin och Bertil Ringqvist.
Både företagets företrädare och arkitekterna hade anammat tankarna kring grannskapsplanering. Redan när arkitekterna trädde in i bilden ville de ändra stadsplanen så att den bättre motsvarade den nya tidens ideal om invånarnas gemenskap i bostadsområdet och kvinnornas möjlighet att delta i arbetslivet.
De föreslog bland annat ett centrum som skulle inrymma samlingslokaler och de ville placera daghem och lek- och tummelplats i parkmiljö.
Einar Nilsson, Hyresbostäders förste VD, framhöll att det i centrum skulle finnas en butik för kooperationen och en för den enskilda handeln så att det uppstår "sund konkurrens till fördel för områdets befolkning".
Vidare skulle butiker för tobaks- och pappersvaror, en färg- och kemikaliebutik samt konditoributik med serveringslokaler inrymmas liksom två samlingslokaler. Serveringslokalen skulle placeras intill samlingslokalernas foajé.
Tanken var att denna närhet skulle stimulera kafégästerna att ta del av den verksamhet som bedrevs i samlingslokalerna. Att de helt enkelt skulle lockas engagera sig. Att grannskapsplaneringens ideal var styrande var ställt utom alla tvivel.
Grannskapsplanering
Einar Nilsson betonade även att man måste planera efter en ny äktenskapstyp där både mannen och kvinnan förvärvsarbetar.
Mycket utredningsarbete lades ned på att hitta den bästa lösningen på tvättfrågan, bland annat med hjälp av husmorsföreningen.
Även barnomsorgsfrågan krävde nya lösningar. Man tänkte sig att bygga lokaler för daghem avsett för barn till kvinnliga befattningshavare på bland annat lasarettet, men även lekskolor, barnträdgård, eftermiddagshem för skolbarn och tummellekplats efter danskt mönster.
Grannskapsplaneringen var med detta ett centralt redskap i uppbyggandet av folkhemmet och i folkhemmets gestaltning.
Rekordåren
En väsentlig grund för välståndsökningen var Sveriges gynnsamma position efter andra världskriget.
Under 1950-talets första år initierades en genomgripande strukturrationalisering av jordbruket. Samtidigt som jordbruket mekaniserades och rationaliserades, moderniserades de expanderade industrierna.
Framför allt ökade exportindustriernas arbetskraftbehov drastiskt. Strukturomvandlingen innebar en flyttlasspolitik av stora mått.
1955 bodde cirka 2,5 miljoner människor på landsbygden. Tjugo år senare var bara en miljon kvar. Samtidigt växte städernas befolkning från fyra till sju miljoner.
Trots att många flyttade från landsbygden till städerna räckte inte arbetskraften till utan man fick söka folk utanför landets gränser.
Liksom vid tidigare befolkningsomflyttningar blev bostadsfrågan svår att lösa. Situationen förvärrades av att byggbranschen konkurrerade om arbetskraften med den växande industrin. Samtidigt fick inte bristen på bostäder hindra Sveriges utveckling till den A-stat som funktionalisterna på 1930-talet drömde om.
Bostadsbristen blev en het politisk fråga och partierna bjöd över varandra för att visa sin goda vilja.
Rekordåren är en talande beteckning på denna epok. Rekord sattes inte bara i fråga om konsumtionsökning och antal byggda bostäder. Rekord sattes också i övertygelse om att man med hjälp av centrala direktiv, normering, planering och storskalighet skulle klara fortsatt expansion.
Konsumtionssamhällets genombrott
ABC i Vällingby, Vällingbyprojektet, representerar det moderna konsumtionssamhällets genombrott. I Vällingby fick de idéer som skisserades av 1930-talets politiker och småhällsordnare sin fysiska gestalt.
ABC, arbete, bostad, centrum, kan uttydas som samhällets moderna uttryck för produktion, reproduktion och konsumtion. Länken till 1940-talets planering finns kvar. Vällingby grundades på grannskapsplaneringens ideal och under 1950-talets första år byggde man fortfarande med hantverksmässiga metoder. Det nya är framför allt skalan, att fler enheter formas kring ett stort centrum, att höghuset tar plats invid centrumanläggningen, att man bygger en självförsörjande stad långt ut i storstadens periferi.
Hösten 1954 invigdes Vällingby centrum. Planeringen hade då pågått i tio år.
År 1941 togs ett principbeslut om utbyggnad av tunnelbanan och några år senare började arbetet med en ny plan för området. Stadsplanedirektören och arkitekten Sven Markelius var den som utformade visionerna om ABC-staden.
Vällingby kom så småningom att stå som modell för en framtida bostadsproduktion av miljonprogramområden. Vällingby blev nämligen helt klart en vägröjare för höga hus och för den storskalighet som kännetecknar storstadsbyggandet under 1950-talet och framåt.
Svenska bostäder med dess VD Albert Aronsson var de som fick i uppgift att realisera Markelius idéer.
Under 1951 påbörjades uppförandet av första etappens 316 lägenheter samtidigt som centrumdelen drogs igång. Svenska bostäder byggde i egen regi och hade på några år växt från ett litet privat byggnadsföretag som staden köpt 1947 till ett företag med 1 000 anställda.
Vällingby centrum invigdes 1954 och det fanns då cirka 2 300 arbetsplatser i området.
Svenska bostäder liksom Vattenfall flyttade sina respektive huvudkontor hit samtidigt. Vällingby blev en vallfärdsort för arkitekter och stadsplanerare, inte bara svenska. Intresse fanns också från allmänheten vilket visade sig på invigningsdagen då cirka 75 000 personer samlades i centrumområdet.
1950-talet var en tid när människorna trodde på de allmännyttiga företagen, det var de och inga andra som skulle bli lösningen utav bostadsfrågan.
Byggandets industrialisering
Stordrift var den svenska strukturomvandlingens honnörsord och samma ord styrde husbyggandets utveckling.
Målet var att minska arbetskraftsbehovet och öka utbyggnadstakten. Detta var så gott som alla överens om. Att det endast kunde ske genom att överföra industrins löpandebandprincip till byggsektorn fanns det heller inga delade meningar om. Även lånesystemet ändrades så småningom och gav särskilda fördelar till dem som byggde mer än 1 000 lägenheter i taget.
De statliga direktiven tillsammans med storvulna kommunala planer blev argument för en fortsatt utveckling av storskalig byggteknik.
Entreprenörerna var bäst rustade att utveckla byggmetoderna. Men även materialtillverkarna, de tekniska högskolorna, arkitekterna och några av de större allmännyttiga företagen var med på ett hörn. Som många andra började Svenska bostäder i Stockholm sin teknikutveckling i liten skala under 1950-talets första år.
När Vällingby stod färdigt 1954 drog man igång ett mer experimentellt byggande i området intill, Grimsta. Där göts husen med hjälp av flyttbara formar och rumsväggarna uppfördes med fabrikstillverkade lättbetongplattor. Direkt från fabrik levererades även bärande våningshöga innerväggar, badrumsgolv, bjälklag och en del andra enheter. Svenska bostäder beskriver därmed Grimstaprojektet som det första konsekvent genomförda "elementbyggeriet".
Inge Hjertén, tidigare chef för Svenska bostäders egen regi verksamhet, 1954 VD för Göteborgsbostäder, var en av främst två entusiaster som drev elementbygget i Göteborg.
Hjertén hade två ambitioner i sitt byggande: den ena var att lägenheterna skulle vara rymliga, den andra att byggandet skulle vara rationellt. Hans idéer om rationellt byggande var enkla och lättfattliga: allt skulle komma färdigt från fabrik och sättas ihop på byggnadsplatsen med minsta möjliga efterarbete. Han skapade Göteborgs första elementbyggnadssystem. Det kom att tillämpas i stor skala, tyvärr redan innan det var tillräckligt utprovat.
Hjertén själv skrev i slutet på 1960-talet att "bostadsfrågan i Sverige har alltid varit, är fortfarande och kommer alltid att förbli en fråga om trångboddhet". Så blev det inte.
Några år in på 1970-talet dominerade helt andra frågor och lägenheter med så stora ytor som byggdes under Hjerténs år har senare aldrig varit på tal.