I Sverige under 60-talet ökade trycket stort på lägenheter. Med storskalig planering och rationella produktionstekniker skulle Sverige bygga sig ur trångboddheten med 100 000 lägenheter per år. Sunda, stora, moderna och billiga bostäder var folkhemmets slutliga mål.
Text: Marina Helge, Marknadschef, Källa: Allmännyttan - välfärdsbygge 1850-2000 av Klas Ramberg
Många sätter likhetstecken mellan allmännytta, miljonprogram och höghusområden. Det är en sanning med modifikation. Det imponerande resultatet blev 940 000 lägenheter mellan åren 1965 och 1974 men inte enbart i allmännyttans regi och inte enbart i höghus, lägenheterna fördelade sig nämligen mellan olika upplåtelseformer och på olika byggherrekategorier.
SABO-företagen 340 000 lägenheter
Bostadsrättsföreningar 145 000 lägenheter
Privata hyreshus 93 000 lägenheter
Småhus 350 000 lägenheter
Kommunerna 8 000 lägenheter
Ungefär en tredjedel av miljonprogrammet består av storskaliga höghusområden, en tredjedel av låga flerbostadsområden och en tredjedel av småhus. SABO-företagens roll i byggprocessen varierade från aktivt deltagande i alla led till rollen som passiv beställare. De största hade egna arkitektkontor, byggde själva och hade egna "elementfabriker". Mest passiv var kooperationen. De flesta kommunala bolagen hade en byggherreroll som låg någonstans mittemellan dessa två ytterligheter.
Företagens storlek och kompetens i byggfrågan påverkade graden av inflytande, liksom den entreprenadform som de kommunala företagen valde. Genomförandet av miljonprogrammet blev dels en grundsten i de kommunala bostadsföretagen, dels ett omfattande tillskott till villabeståndet. I dag har de kommunala bostadsföretagen tillsammans ett fastighetsbestånd som omfattar cirka 850 000 lägenheter (900 000 i mitten av 90-talet) och antalet villafastigheter uppgår till drygt en miljon.
Trycket på bostäder ökade
I de planer som låg bakom de bostadspolitiska besluten åren efter andra världskriget räknade man med att under 50-talet skapa balans på bostadsmarknaden.
Trots en hög bostadsproduktion under hela detta decennium kvarstod emellertid trycket på bostadsmarknaden. Bostadsbristen bara steg och steg och trångboddheten ville inte ge med sig. Så sent som 1965 var 5 procent av hushållen svårartat trångbodda enligt normen högst 2 boende per rum, köket inräknat. Så många som en fjärdedel av hushållen var trångbodda enligt bostadsbyggnadsutredningens definition, två boende per rum exklusive kök och vardagsrum. Hälften av alla barn levde vid tidpunkten under sådana omständigheter.
Det var flera faktorer som låg till grund för den allt mer tilltagande efterfrågan på bostäder. Födelsetalet ökade och vi fick allt bättre levnadsbetingelser, framför allt ekonomiska. Vi hade en hushållssprängning som innebar att ungdomar flyttade hemifrån allt tidigare och efterfrågade egna bostäder. Pensionärernas villkor förbättrades och de kunde bo kvar i sina lägenheter i stället för att flytta till ålderdomshem eller flytta tillbaka till sina barn och bo med dem. Invandringen ökade kraftigt främst från de nordiska men också från de europeiska länderna. Migrationen var mycket stor, det rådde en stark omflyttning inom landet från landsbygd till tätort, från tätort till medelstora städer och från de medelstora städerna till de största.
Nu måste regeringen göra någonting. Inte minst var det situationen för ungdomarna och trycket från ungdomsorganisationerna som oroade. Tage Erlander har vittnat om hur SSU talade om för honom att riskerna för en valförlust var stora om regeringspartiet inte klarade av bostadsförsörjningen för de unga. Man insåg att man måste göra någonting radikalt för att komma tillrätta med bostadsbristen. Det radikala var inte att höja hyrorna och på det sättet minska efterfrågan, utan det radikala var att försöka bygga ifatt bristen.
Detta är bakgrunden till den koncentrerade och massiva satsningen på bostadsproduktion som kom i gång i mitten på sextiotalet. Den kom att kallas "miljonprogrammet" eftersom genomsnittsproduktionen skulle ligga på 100 000 lägenheter om året i tio år, tillsammans alltså en miljon. Programmet antogs i den anda av stark optimism som präglade hela det tidiga 60-talet. Tron på utvecklingens möjligheter och tekniken som god kraft visste knappast några gränser.
Från jordbrukssamhälle till industrisamhälle
I Sverige, liksom i huvuddelen av den industrialiserade världen, har utvecklingen under 1900-talet karakteriserats av en stor ökning av byggnadsbeståndet. Denna ökning är en följd av vårt lands förändring från ett utpräglat jordbrukssamhälle till ett nästan helt urbaniserat industrisamhälle, i kombination med en markant höjning av levnadsstandarden. Under tidsperioden 1920 till 1990 ökade den sammanlagda byggnadsvolymen närmare sju gånger, medan Sveriges befolkning under samma period ökade med bara 40 procent. I dag är areatillgången mycket stor i Sverige jämfört med andra länder vad gäller bostäder och lokaler – totalt 75 m2 per invånare.
"Tusenlägenheterskvoten"
En förutsättning för byggnadsbeståndets expansion under 50- och 60-talen var utvecklingen av byggtekniken. Vid mitten av 60-talet hade utvecklingen mot ett rationellt elementhusbyggande framskridit ganska långt. Men för att klara den planerade expansionen måste tekniken utnyttjas mycket effektivare.
Man måste skapa stimulans för att utnyttja de effekter som serietillverkning av olika slag kunde ge. Därför tillsattes det, som en parallell till den socialt inriktade bostadsbyggnadsutredningen, en industrialiseringsutredning som skulle hitta former för att underlätta och påskynda bostadsbyggandets industrialisering.
Den skapade bland annat förslaget om den så kallade "tusenlägenheterskvoten". Det innebar att företag som kunde visa att de i en storleksordning av ungefär 1 000 lägenheter kunde använda en och samma teknik och därmed dra serieeffekterna ur detta, skulle prioriteras på lånemarknaden.
Storskalig planering för hela landet
Det här resulterade i en mycket snabb etablering av till exempel fabriker för tillverkning av betongelement, både för bjälklags-, stom- och fasadändamål. Detta i sig skapade naturligtvis också byggande i rätt stor skala. De 1 000 lägenheterna behövde inte byggas i ett och samma område, utan kunde till och med fördelas över flera år och på flera orter. Men ett enkelt sätt att tillvarata de förbättrade lånemöjligheterna var naturligtvis att koncentrera produktionen i ganska stora objekt. Det fattade både kooperationen och allmännyttan och inriktningen i projekteringen blev betydligt större objekt än vad som tidigare existerat.
En rationell produktionsteknik fordrade också att såväl stadsplan som lägenhetsplaner anpassades till den här tekniken. Stadsplanen fick ta intryck av de produktionstekniska villkoren. Arkitekterna fick inrikta sig på att ge form åt själva produktionssystemet som skulle kunna upprepas gång på gång.
Projekten såg ungefär likadana ut över hela landet. Grundläggande var den rationella produktionstekniken med den starka systematiseringen av själva husets planläggning. Man valde två eller tre bjälklagsmått och fick låta rummen anpassa sig efter detta. De bostadsbestämmelser som fanns gjorde det möjligt med en sådan standardisering. I många fall har man på dessa villkor åstadkommit väl fungerande planer – stora matplatser i köken, generösa rum och stora balkonger – värden som säkerligen den boende uppskattar. Det de inte alltid uppskattade var alla de X-krokar som böjde sig när man försökte spika i betongväggarna.
Lånetaksanpassad arkitektur
I ett avseende var miljonprogrammet arkitekternas verk. Under 1930- och 1940-talen lierade sig arkitekterna med tekniker och politiker för att få möjlighet att förverkliga sina estetiska och sociala ideal. Att de lyckades är miljonprogrammet ett synligt bevis på. Under resans gång förlorade dock arkitekterna mycket av sin tidigare ledande roll i byggprocessen. Till följd av normsystem, lånetak, elementtillverkning och en storskalig planering begränsades arkitekternas inflytande. Teknik, politik och byråkrati tog över. "Svenska arkitekter, om man jämför dem med arkitekter i omvärlden, var mer intresserade av att lösa världsproblem än att gå ut på byggen och se hur det blev. De levde ovanför på något sätt. Då kom alla de här byggledarföretagen i stället och tog det vakuum som fanns. Då tappade arkitekterna ännu mer kompetens. Det fanns väl en och annan som protesterade under miljonprogrammet men de var inte många. En anledning var att totalentreprenaden vann mark. Det blev en lånetaksanpassad arkitektur helt enkelt" ...
Sunda, stora, moderna och billiga bostäder – folkhemmets slutmål
År 1967 sammanfattade regeringen de bostadspolitiska målen; "Samhällets mål för bostadsförsörjningen bör vara att hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader". I en enda mening sammanfattades ett av folkhemmets slutmål. Nu skulle Sveriges hela befolkning få sunda, stora, moderna och billiga bostäder.
Miljonprogrammet var dock inte främst ett program för fler lägenheter. En utbyggnadstakt på 100 000 lägenheter per år var egentligen en bekräftelse på den utbyggnad som pågått allt sedan krigsslutet. 1964 byggdes till exempel nästan 90 000 lägenheter. Det nya var att man planerade för en så stor utbyggnad under så lång tid. Med en sådan garanti i ryggen kunde stadsplanerare, byggherrar och byggindustri fritt fortsätta den väg de redan slagit in på.
Socialdemokraterna ville ta det lugnt
Av de politiska partierna var det vid denna tid de borgerliga som ville öka bostadsbyggandet allra mest. Socialdemokraterna försökte som regeringsparti i någon mån hålla nere utbyggnadstakten till förmån för satsningar på industrins fortsatta expansion. Dessutom bromsades utbyggnadstakten tidvis av kreditmarknaden vilket ledde till att färre lägenheter byggdes 1966 jämfört med året innan. Socialdemokraterna fick kritik för att de inte medverkade till att minska bostadsbristen vilket Tage Erlander bittert fick erfara i 1966 års val.
Det byggdes stort och högt
På den kommunalpolitiska arenan var mil-jonprogrammet en fråga om tid, mängd och pengar. Eftersom fördelaktiga garantier gavs om man planerade för områden om minst 1 000 lägenheter kom även mindre kommuner att satsa stort.
På många orter ropade industrin högt efter bostäder till sin växande personalstyrka. De expansiva planerna på kommunal nivå innefattade även storskalig infrastruktur. Den bestod inte bara av trafikleder och spårbunden trafik utan även en infrastruktur som var osynlig för ögat.
Det planerades och byggdes avloppstunnlar, servicetunnlar för el, tele och fjärr-värme, särskilda ledningssystem för sopsuganläggningar och liknande. Den storskaliga infrastrukturen var anledningen till att uppföra områden som rymde många människor. Dessa storskaliga undermarksystem skulle kanske betjäna 20 000-30 000 invånare. Den minskade trångboddheten som miljonprogrammet åsyftade innebar att det krävdes ett stort antal lägenheter per stadsdel för att investeringarna skulle betala sig. Därför byggdes stort och högt. Utifrån de stadsplaneideal som rådde under 1960-talet sågs nämligen höga hus som den enda lösningen.
Påtryckningar från de stora företagen
I medelstora städer som Skövde och Västerås var de kommunala bolagens produktion intimt förknippad med storföretagens rekryteringsbehov. Ännu tydligare var den-na beroenderelation på mindre orter.
När ett företag dominerar arbetsmarknaden på en ort hamnar bostadsföretaget i händerna på detta företags framgång och framtidsplaner. Den strukturförändring som skett under de senaste decennierna har inneburit stora problem för företag verksamma i sådana miljöer. Det var heller inte smärtfritt under miljonprogramsåren. Volvo utövade exempelvis stora påtryckningar på bostadsbolagen i Göteborg, ASEA på Mimer i Västerås.
I Karlskoga band det kommunala bolaget upp sig för en produktion om 2 000 lägenheter under en tioårsperiod, entreprenör var Skånska cement. När man kommit till storleksordningen 400 lägenheter började
man få problem i Karlskoga, det visade sig att det inte var så lätt att hyra ut längre. Samtidigt som man satt fast i ett avtal med Skånska cement om att uppföra ytterligare 1 600 lägenheter. Det slutade så småningom lyckligt i Karlskoga trots allt, mycket beroende på personliga kontakter. Utvecklingen i Karlskoga var dock typisk för många industriorter, även om inte alla bundit upp sig i samma omfattning under så lång tid.
Att kommunerna tog över industrins tidigare historiska roll att svara för industriorternas bostadsbestånd var naturligtvis ett led i utvecklingen av demokratin. Nu var det de politiska företrädarna som svarade för bostadsförsörjningen men det innebar inte något oberoende av industriföretagen.
Många är de som vittnar om hur företagen stod och skrek och jagade kommunpolitikerna till att bygga. "Sen sa dom – Hej och tack! Nu flyttar vi verksamheten till annan ort, vi ska vi inte vara här längre"! Företagens patriarkala roll med ett platsbundet socialt ansvar tillhörde en svunnen epok.
Saneringen
Det är den tidiga funktionalismens idéer som tas i bruk för att utforma Sveriges största bostadsprogram någonsin. Sverige kanske mer än något annat land gavs möjlighet att bearbeta och utveckla funktionalismens teorier obrutet under trettio år innan miljonprogrammet började ta form. I Sverige byggdes det upp en forskning, en undervisning, en byggnadslagstiftning och en produktionsapparat som till nästan alla delar byggde på de grunder främst kontinentens arkitekter och teoretiker lade under 1920-talets definitiva brytning med stilarkitekturen. Rättvisa och jämlika samhällen är fortfarande långt viktigare än skönheten.
"Riv det gamla äckliga Strandvägen", utropade Stockholms borgarråd 1960 med den mer eller mindre självklara uppfattningen att det gick att bygga bättre och mer rättvist. Så långt som till en rivning av Stockholms paradgata gick det aldrig men det säger något om den tidens tilltro till den egna förmågan att skapa ett gott samhälle.
De proletära stadsmiljöerna rensades bort
Moderniseringen av Sverige under främst 60-talet innebar att bygga upp ett helt nytt och modernt samhälle men också att riva det som tillhörde en förfluten epok. Saneringsfrågan i betydelsen riva det omoderna och gamla var aktuell under hela folkhemsepoken det vill säga mellan 1930 och 1980. Det var dock först några år efter andra världskriget som saneringarna satte fart på riktigt och under 1960-talet som de mest genomgripande förnyelserna av städerna genomfördes. Det var den tidiga industrialismens arbetarmiljöer som praktiskt taget jämnades med marken, det som representerade en ovärdig livsmiljö. I Göteborg försvann många av de gamla landshövdingehusen, även Stockholms, Malmös, Norrköpings och bland annat Västerås proletära stadsmiljöer rensades bort.
Motståndet mot saneringen
Kring mitten av 1970-talet började de äldre gamla arbetarkvarteren i städerna omvärderas. Först var det den unga vänstern som protesterade mot rivningarna av landshövdingehusen i Göteborg och som ockuperade kvarteret Mullvaden i Stockholm. För de unga studenterna representerade det moderna konsumtionssamhället uttryckt i skövling, sanering och miljonprogram, något negativt, något som stod i motsats till det samhälle de önskade sig. I deras ögon blev både nyproduktionen i förorterna och rivningarna av gamla arbetarkvarter uttryck för ett teknokratiskt och omänskligt samhälle, ett samhälle de inte ville ha.
Motståndet mot saneringarna kan tolkas både som en generationsfråga och en klassfråga. För den generation som var född och uppväxt i innerstädernas arbetarkvarter hade dessa områden inte samma positiva värde som för den yngre generationen. Omvärderingen av den miljö som betraktades som saneringsmogen av vissa och som kulturarv av andra kan också betraktas ur ett klassperspektiv. Det var först när arbetarklassen hade flyttat ut till förorternas miljonprogram som omvärderingen av såväl förorterna som innerstäderna skedde.
Slumstämpeln följde så att säga med arbetarna ut till miljonprogrammet samtidigt som innerstadens arbetarkvarter befolkades av studenter, medel- och så småningom överklass. Därmed blev också dessa kvarter så småningom uppgraderade till kulturella miljöer, ett historiskt arv väl värt att bevara.
SABOs och allmännyttans roll under saneringen
På centralt håll delade man i mitten av 1950-talet de värderingar som kom till uttryck i den statliga saneringsutredningen. Saneringsfrågan verkar vid denna tidpunkt inte ha varit särskilt omstridd. Det var mer eller mindre självklart att de gamla arbetarkvarteren skulle bort. År 1962 togs från centralt håll initiativ till en idétävling med syfte att komma med förslag på innerstädernas omvandling. SABO organiserade själva en saneringskommitté under början av 1970-talet i vilken företrädare för olika företag ingick. Syftet var att kartlägga allmännyttans saneringsbehov. Med sanering menade man nybyggnad och modernisering av det äldre beståndet.
Folkhemmet och kritiken
Under början av 1970-talet började folkhemmets ideal att kritiskt diskuteras samtidigt som överproduktion, industrinedläggningar och rationaliseringar frätte djupa sår i den tidigare utvecklingsoptimismen. För SABO-företagen fick förändringarna på bostadsmarknaden omedelbara konsekvenser.
Kulturarbetare och journalister kritiserade de miljöer som allmännyttan ägde och förvaltade samtidigt som bostadsbristen övergick i bostadsöverskott. När det inte längre gick att hyra ut lägenheterna kom välfärdsbygget i gungning.
SABO och SABO-företagen tvingades lyfta blicken från produktionen och fråga sig vad man åstadkommit. Först då upptäckte man att det fanns en konkurrenssituation på bostadsmarknaden! Det var inte självklart att människor valde att bo i allmännyttans hyresrätter. För första gången fick man också upp ögonen för att det fanns tendenser till social segregation trots att man haft för avsikt att bygga för alla.
Sist men inte minst blev man varse att varje människa är unik med egna behov, krav och önskemål på lägenheter, miljöer och bostadsområden.
Väckarklockan ringdeRedan i slutet av 1960-talet rapporterade ett trettiotal allmännyttor att de började få svårigheter att hyra ut lägenheter, främst de stora lägenheterna.
Trots att lägenhetsreserven kunde räknas i promille blev det en väckarklocka för SABO-företagen. Eftersom man såg att hyresrätterna inte kunde konkurrera med kostnaderna för att bo i småhus uppmärksammade SABO och SABO-företagen de skattefördelar som fanns i att köpa ett småhus. De som hade höga inkomster tjänade stora pengar på att skuldsätta sig och dra av kostnaderna.
Situationen ledde till att inriktningen på miljonprogrammet förändrades. Antalet nybyggda lägenheter i flerbostadshus minskade från 75 000 år 1970 till 27 000 år 1975. I stället inriktade man sig på att bygga småhus både till försäljning och till uthyrning.
Av de 75 000 lägenheter som byggdes 1970 var merparten enfamiljshus.
Uppkomsten av tomma lägenheter framkallade en intensiv debatt om kostnadsneutralitet mellan olika upplåtelseformer, en fråga som fortfarande är aktuell. Men efterfrågan på småhus ledde även till ett uppvaknande vad gällde folks egna preferenser. Så länge det bara hade varit att fylla tomma lägenheter med väntande hyresgäster hade företagen inte behövt fråga sig hur folk egentligen ville bo.
Under 1970-talets första hälft ökade antalet tomma lägenheter i miljonprogrammets hela bestånd. Problemet var inte längre begränsat till vissa orter eller vissa lägenhetsstorlekar. I det läget gick staten in och täckte delar av bostadsföretagens hyresförluster. Kombinationen av minskat byggande och ett ökat antal tomma lägenheter ställde dock företagen inför ekonomiska problem.
Under byggepoken hade skattkistan fyllts på vid varje nytt byggprojekt. När nyproduktionen minskade eller upphörde upptäckte man att också förvaltningen faktiskt kostade pengar.
De tomma lägenheterna innebar ett stort inkomstbortfall liksom vissa hyresgästers bristande betalningsförmåga. Att det existerade hyresgäster med sociala problem och dålig ekonomi erkändes först när byggepoken gick mot sitt slut och när förvaltningen blev den stora framtidsfrågan.
Under början av 1972 konstaterade man inom SABO att vissa förändringar inträffat som tyder på en överflyttning av intresset hos de boende från den enskilda lägenhetens funktion till boendemiljön.
När alla hade fått bostad med en hygglig standard ställdes nämligen helt andra krav på företagen. Kraven handlade om hyres-gästinflytande, den yttre miljön och bättre service i bostadsområdet.
Även om viss försöksverksamhet inleddes under 1970-talet fick inflytande- och förvaltningsfrågorna sitt genombrott först under 1980-talet.
Kritiken växte
"Samhällena är produkter av visioner eller fördomar hos en mycket begränsad krets stads- och andra planerare – de flesta präglade av idoler hos en äldre generation för vilken 30-talets funktionalism, tekniska och naiva optimism var framtidens religion"
Journalistkåren i frågasatte tidigt såväl kommunpolitikers kompetens som samhällsbyggare som den produktionsanpassade arkitekturen. Kritiken var delvis befogad. De vällovliga ambitionerna att bygga bort bostadsbristen resulterade i ett produktionsanpassat byggande i vilket hyresgästerna endast sågs som passiva objekt.
SABO och SABO-företagen
Med en ny bostadspolitik i ryggen växte antalet kommunala företag i snabb takt.
Redan 1950 hade närmare hundra kommunägda bolag etablerats och började då utgöra ett seriöst alternativ till kooperationen och den privata byggverksamheten. Samtidigt var det något helt nytt att bygga och förvalta hyreshus i kommunal regi.
Nu skulle helt plötsligt nytillsatta tjänstemän och styrelseledamöter sätta sig in i bostadsfrågans alla aspekter. Det dröjde därför inte särskilt länge förrän tanken på en centralorganisation dök upp. Tiden mellan 1950 och 1975 kallas allmännyttans byggepok.
Det mesta som avhandlades under dessa år kretsade kring frågor som hade med produktion att göra. Man kan också på goda grunder kalla denna period för en "manlig epok". Det var män som producerade, det var män som ersatte gammalt med nytt och det var män som gestaltade det nya moderna samhället. Perioden från 1975 och till våra dagar handlade mer om att vårda det man tidigare uppfört och ta hand om de områden som redan fanns. I början ansågs även förvaltningen vara i huvudsak teknisk och "manlig" till sin natur. Allteftersom förvaltningens sociala aspekter betonades fick kvinnorna ett större inflytande.
SABO föddes
Vid en bostadskonferens 1949 togs frågan om en centralorganisation för de allmännyttiga bolagen upp till diskussion. De flesta närvarande tycktes vara överens om att en sådan behövdes. Det fanns många anledningar att gå samman, men delade meningar om hur den tänkta organisationen skulle verka. En interimsstyrelse tillsattes vid 1949 års konferens och lokaliserades till Göte
borg där de starkaste företrädarna inom allmännyttan fanns, verksamma inom Göteborgsbolaget.
Samtliga ledamöter i interimsstyrelsen hade en stark ställning inom arbetarrörelsen. De var socialdemokratiska riksdagsmän, ombudsmän, direktörer eller ordföranden i etablerade kommunala bolag. Med allmännyttan som medel skulle de nu bidra till byggandet av det folkhem som socialdemokraterna under närmare tjugo års tid argumenterat och planerat för.
När interimsstyrelsen hade sin första sammankomst stod frågan om organisationens inriktning i fokus. Torsten Henriksson, ordföranden i interimsstyrelsen och Göteborgsbolagets ledargestalt, framhöll att samarbetet och informationen mellan bolagen borde underlättas, bland annat genom notisblad. Det var framför allt information kring bostadspolitiska förändringar och tekniska innovationer som han menade borde spridas.
Organisationen borde också utgöra en motkraft till den politiskt inspirerade kritik som allmännyttan utsattes för. Det handlade således om information och kommunikation och om att bli allmännyttans språkrör på bostadsmarknaden. Henriksson argumenterade vidare för centralt samrodnade byggnadsmaterialinköp. Det var förmodligen dessa något vidlyftiga tankegångar som fick de stora bolagen att tveka. En mycket stark centralorganisation kunde uppfattas som ett hot. Diskussionerna resulterade i ett stadgeförslag med betoning på kontakt- och konsultverksamhet. SABO:s första konstituerande möte hölls i november 1950 och Torsten Henriksson blev SABO:s förste ordförande.
Företrädarnas livserfarenheter
De bostadsvisioner allmännyttans företrädare givit uttryck för är starkt kopplade till de levnadsförhållanden som de själva växte upp med. Många var som sagt riksdagsmän eller hade andra framträdande positioner inom arbetarrörelsen. Men detta innebar inte alls att de var födda med silversked i mun. Många kom ur enkla förhållanden och hade personliga erfarenheter av dåliga bostäder och trångboddhet. Några hade växt upp under drägligare förhållanden och mer indirekt kommit i kontakt med det bostadselände som dominerade under deras uppväxtår.
Den byggnadsiver och saneringslusta som vi möter efter 1900-talets mitt måste ses i ljuset av dessa och liknande livserfarenheter. Den bostadssituation allmännyttans företrädare erfor under sina uppväxtår utgör en kontrast till den värld som de senare var med om att skapa. "Kunde man bara riva det gamla och bygga moderna hem och se till så att folk fick tillgång till livets nödtorft , skulle även människan förändras och bli den moderna och demokratiska medborgare alla eftersträvade".
Några år senare och med facit i hand insåg man att "det räckte inte med att bygga bostäder, man måste bygga hela samhällen".
De bostadsmiljöer som uppfördes under slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet betraktades av dem som senare skulle bli allmännyttans förgrundsgestalter som upphov till mycket av 1920-, 1930- och1940-talens elände. De bar minnen av slum och fattigdom med sig genom livet och deras perspektiv kom att styra byggandet under hela folkhemsepoken.
Rekord i att sätta rekord
Under rekordåren, det vill säga åren då miljonprogrammet uppfördes, delade så gott som alla kommunala aktörer tron på en stark utveckling och på att man med hjälp av vetenskap, tekniskt kunnande och rationella metoder kunde bygga en bättre tillvaro. Vem som var byggherre i detta framtidsprojekt var mindre omtvistat än det varit tidigare eller skulle komma att bli senare. Resultatet var det viktiga och alla fick sin beskärda del av kakan. Även miljonprogrammet skall ses som ett uttryck för en sådan rekordanda och inte enbart ett socialdemokratiskt projekt, trots att det var blivande bostadsminister Ingvar Carlsson som formulerade det politiska målet – en miljon bostäder på tio år.
Den politiska samstämmigheten fortsatte vara stor vad gäller allmännyttans ställning och verksamhet, det var först under 1980-talet som synsätten förändrades och en starkare polarisering uppstod.
Det byggdes för och inte med de blivande hyresgästerna
Som part i bostadsfältet var hyresgästerna förhållandevis osynliga i SABO:s verksamhet under organisationens första tjugo år. Det berodde på flera saker, bland annat SABO-företagens intresse av att producera bostäder snarare än att förvalta dessa. Stor betydelse kunde också tillmätas det faktum att hyresgästerna betraktades som rena objekt för byggnadsverksamheten. Man byggde för de blivande hyresgästerna och inte med. Hyresgästernas inflytande under de första tjugo åren var begränsat till hyresfrågor. Och så länge bostadsbristen kvarstod var det bostadsföretagen som bestämde villkoren, det gällde såväl de allmännyttiga som andra. Många av allmännyttans företrädare tycks också ha delat det auktoritära förhållningssätt som var gängse bland ledarskikt under denna tid, inte minst inom byggbranschen.
Man skall heller inte glömma det behovstänkande som etablerades med funktionalismen och som fortfarande på 1960-talet genomsyrade tanke och handling. Alla människor ansågs ha samma behov och när dessa behov hade tillgodosetts för folkflertalet skulle problemen vara lösta. Att folk levde olika och tyckte olika ansågs mer vara en följd av fattigdom och trångboddhet, än ett uttryck för skilda intressen och olika livsformer.
Olika krav och behov
Året efter 1968 blev en omvälvande tid för SABO liksom för samhället i övrigt. Vänstervågens revoltörer i frågasatte mycket av vad etablissemanget representerade. Till etablissemanget räknades även SABO och de kommunala bolagen.
Kritiken kom främst att gälla de storskaliga förortsmiljöer som stadsplanerare, arkitekter och byggherrar skapat under det så kallade miljonprogrammet. Det var dock inte hyresgästerna som framförde kritiken utan andra som menade att de förde hyresgästernas talan. Den starka inriktningen på nyproduktion kan ju sägas ta hänsyn till dem som ännu inte hade en acceptabel bostad.
Men under 1968 började SABO:s styrelse märka en viss mättnad i efterfrågan på de nyproducerade lägenheterna. Kritiken tolkades internt inom SABO-världen som att man nu kanske byggde så dyrt så att de med låga inkomster valde att hellre bo trångt och omodernt. Samtidigt konstaterades att det var främst de större lägenheterna som var svåra att hyra ut vilket riktade uppmärksamheten mot det växande småhusboendet. De fördelaktiga ränteav-dragen började göra egna-hemsboendet till en allvarlig konkurrent till hyresrätten.
Under 1969 och 1970 började man planera för en bättre marknadsföring av boendet. Man började vidare tala om att "verka för att individernas reella valmöjlighet skall ökas", "att samarbetet med hyresgäströrelsen skall förbättras" och "att ett ökat konsumentintresse skulle ge bättre bostadsplanering".
År 1970 började SABO och hyresgäst-ernas riksförbund dessutom för första gången diskutera vad ett så kallat hyresgästinflytande skulle kunna innebära. Även andra för-valtningsfrågor uppmärksammades som planering och förvaltningsfrågor. Dessutom nämns för första gången att hyresgästernas attityder måste undersökas, skälen till det är att man nu fått vetskap om att olika människor och olika hushåll har högst skilda krav och behov. Över en period om fem år svängde SABO:s inställning till hyresgästerna radikalt. År 1972 ifrågasattes gamla beslutshierarkier och tanken på att alla människor hade samma behov.
Oljekris och bostadsöverskott
Plötsligt gick luften ur det hela, 1973-74. Det berodde inte bara på tron att man hade sugit ur all olja som fanns i jordklotet, utan också på att man hade sugit ur all den efterfrågan på bostäder som bostadsbyggnadsutredningen hade sett.
Det uppstod outhyrda lägenheter, särskilt hos allmännyttan, som hade fått ta hand om de känsligaste grupperna framför allt i slutet av perioden. Det spred sig något som kan liknas vid panik, inte minst hos allmännyttan som inte hade den kapitaluppbyggnad som gjorde dem beredda att ta hyresförluster. Man kunde inte rymma den bostadsreserv som den bostadssociala utredningen en gång hade sagt borde finnas för att hålla priserna i schack. Varken allmännyttan eller kooperationen var skapade för detta. Så fort tendenserna till minskad efterfrågan dök upp stannade också bostadsproduktionen av på ett dramatiskt sätt. Så trappades miljonprogrammet ned och 1975-1976 var man nere i 50 000 lägenheter om året. Det drabbade nästan helt och hållet byggandet av flerfamiljshus. Småhusen behöll sitt antal och förändrade raskt sin andel av bostadsproduktionen
Det blev också en dramatisk ändring i produktionen av lägenhetsstorlekar. Åren 1945-1975 hade man sakta knogat sig fram till ett större inslag av treor och fyror och minskat den dominerande produktionen av tvåor.
Småhusproduktionen innebar att de stör-re lägenheterna dominerade produktionen, smålägenheterna försvann helt. Vad det innebar kan man spekulera över. Man kan uttrycka det så att de rika nu tog igen vad de förlorat och att det nu var deras tur att bygga. Nu var det deras tur att flytta från folkhemmets bostäder och slå sig ner i för dem "välsegregerade" områden av villa- och småhusbebyggelse. Man kan också säga att det varit en uppdämd efterfrågan på den typen av bostäder, inte minst för barnfamiljer. Nu fick den sin chans. Det var byggnadsföretagen med egna markreserver som såg sin marknad komma och de utnyttjade den.
Det hade hänt mycket i samhället från 1968 och framåt. Man hade kommit att i frågasätta mycket av den framstegstro rekordåren hade präglats av. Den gröna vågen hade slagit till, men också den besinningslösa oron för vad som skulle komma att hända med vår miljö. Krafter verkade vidare mot en hämningslös exploatering av marken kring våra städer. Den stora skalan i miljonprogrammen väckte också motstånd. Intresset vändes istället mot att ta vara på det vi hade, att vårda byggnadsarvet. Alla dessa skakningar ledde till politisk oro. Den stabilitet som hade varit grunden för den långsiktiga planeringen och de långa programmen som miljonprogrammet hävdes ju genom att vi fick ett regeringsskifte. Detta kanske också födde förhoppningar hos en del, framförallt byggnadsindustrin, om att få arbeta mera på egna villkor än man gjort tidigare med de stora statligt styrda bostadsprogrammen.
Identitetskris för de allmännyttiga bolagen
Under mer än tjugofem år svarade de allmännyttiga företagen för en betydande del av det moderna samhällets gestaltning. Med minskat byggande och växande antal vakanser uppstod en helt ny situation. Det var därför inte konstigt att omställningen blev svår. Det uppstod helt enkelt en identitetskris för de allmännyttiga bolagen. Åren efter 1975 kan beskrivas som en tid av "baksmälla" och ifrågasättande. Så småningom började dock idéerna om en ny allmännytta ta form. En förskjutning av fokus från byggande till förvaltning, men också som en förändring mot ett marknadstänkande, även om man ännu inte använde ordet.
SABO:s förnyelsearbete startade 1979 som ett brett upplagt forskningsprogram. Det resulterade några år senare i ett genomgripande reformprogram. Den nya inriktningen kan sammanfattas med orden "serviceproduktion, social kunskap, decentralisering, förbättrad ekonomistyrning och bättre samarbete med de boende". Kursändringen anammades snabbt av företagen och 1980-talet präglades av en ny attityd till det allmännyttiga företagandet i både stort och smått.