Bild
1/1
Hammarkullen 1996. Bostadsbolagets nedmontering av 170 lägenheter.
70-talets strukturkris manade fram exploatering av ny teknik. 80-talet präglades av växande konflikter och under 90-talet vände konjunkturen nedåt och bankkrisen var ett faktum. Detta påverkade allmännyttan, det handlar inte längre bara om teknik och produktion utan även om service och människor.
Text: Marina Helge, Marknadschef, Källa: Allmännyttan - välfärdsbygge 1850-2000 av Klas Ramberg
Åren mellan 1930 och 1975 kan beskrivas som en epok innehållande tre faser; strukturkris, omvandling och rationalisering. Efter krisen på 1930-talet följde en samhällsomvandling som pågick i ungefär 20 år och som resulterade i det som vi kallar för folkhem. För bostadsfrågans lösning skapades under den här så kallade omvandlingsperioden de kommunalt ägda bostadsföretagen. Mellan åren 1950 och 1975 var de kommunala bolagens bostadsproduktion en förutsättning för folkhemsepokens rationaliseringsfas. Kring mitten av 1970-talet inträffade en ny internationell strukturkris med en omvandlingsfas som följd. Även denna omvandlingsperiod pågick i ungefär 20 år. Strukturkrisen i början av 1970-talet blev början på en omdaning som genomsyrade alla samhällsområden. Krisen hade sin främsta grund i ökad konkurrens och överproduktion. Den tunga exportindustrin utsattes med tiden för ökad konkurrens från låglöneländers produktion. Samtidigt behövde den inhemska konsumtionsindustrin nya marknader. Bilen, kylskåpet och teven var nämligen vid mitten av 1970-talet etablerade produkter i så gott som alla svenska hushåll.
Men krisen och omvandlingen manade också fram exploatering av ny teknik. Förbrännings- och elmotorer fick nu stå tillbaka för elektroniken som fick sitt genombrott. Omvandlingen kan beskrivas som att stora delar av den traditionella industriproduktionen, med det löpande bandet, flyttades till låglöneländer. Sverige blev mer av ett tjänstesamhälle. Samtidigt etablerades nya branscher, byggd på ny teknik med internationella marknader som bas för verksamheten.
Med strukturkris, produktionsförändringar och internationalisering följde också andra omvandlingar. År 1976 föll den socialdemokratiska regeringen för första gången på 44 år. Under 1980-talet växte antalet konflikter mellan arbetsmarknadens parter, framför allt inom den offentliga sektorn. SAF ställde krav om differentierade löner, friare arbetsmarknad, bantad offentlig sektor, allt anpassningar till internationella villkor. Efter en konjunkturuppgång några år in på 1980-talet, för Sveriges del förstärkt genom ett antal devalveringar, blev åren kring 1990 dramatiska. År 1989 avreglerades valutamarknaden helt, samma år meddelade statsmakterna att de tänkte söka medlemskap i EU. Under 1990 vände den internationella konjunkturen nedåt. Det fick till följd att arbetslösheten ökade i rekordtempo och att spekulationsbubblan i den då överhettade fastighetsbranschen sprack, vilket i sin tur ledde till bankkris.
Under början av 1990-talet genomfördes en skattereform som syftade till att öka individens möjligheter att själv styra sin konsumtion. Reformen kan ses som en anpassning till omvärldens krav samt som ett uttryck för individens frihet att välja. Den omvandling som tog sin början kring 1975 fick alltså sitt genombrott i början av 1990-talet. Med omvandlingarna av produktion, konsumtion, teknik, politik och internationella relationer förändrades även synen på hur det goda livet skulle förverkligas. Individualitet och anpassning till skilda förväntningar och behov ersatte folkhemmets likatänkande. Det märktes tydligt i bostadsfrågan och i allmännyttans strategier för att förbättra sin position på bostadsmarknaden.
Från hus till hyresgäster
En följd av 1970-talets kris blev att byggverksamheten drastiskt minskade och att de kommunala bolagen fick svårt att hyra ut det man redan uppfört. Sämre tider ledde till minskad efterfrågan. Minskad efterfrågan ledde i sin tur till att intresset ökade för förvaltningsfrågor. Med början en bit in på 1980-talet framträdde en tydlig förskjutning från teknisk produktion till service och från hus till hyresgäster. Även om huvudsyftet med allmännyttan och miljonprogrammet var att bygga bort bostadsbristen blev både politiker och företag överraskade när ambitionerna blivit verklighet. Vid SABO-kongressen 1975 beskrev dåvarande bostadsminister Ingvar Carlsson situationen så här
Det som är bekymmersamt idag, det är naturligtvis att de lediga lägenheterna återfinns i allt för stort koncentrat på vissa orter i vissa bestämda områden. Ibland beror det på förändringar på arbetsmarknaden som lett till att det helt enkelt finns fler lägenheter än invånare. Men ibland beror det på att människorna utnyttjat den nya valfriheten på bostadsmarknaden till att flytta från vissa bestämda områden – och därmed har de lediga lägenheterna upphört att vara en garanti för valfriheten.
Ingvar Carlssons beskrivning av tillståndet 1975 skulle lika gärna kunna gälla situationen kring år 2000. Problem relaterade till befolkningsomflyttning, vikande marknader och segregation är lika aktuella idag, 25–30 år senare. I försöken att komma tillrätta med problemen har de kommunala bolagen visat prov på stor förändringsförmåga. Allmännyttan år 2000 är inte samma sak som allmännyttan år 1975. Förnyelsearbetet har gällt företagens samtliga verksamhetsområden. Särskild vikt har lagts vid frågor som hyresrättens utveckling, ökat boinflytande och hyresgästernas aktiva deltagande i förvaltningen liksom insatser för att motverka segregation. Men förnyelsearbetet har också gällt företagens organisation, ekonomiska rutiner och strategier för att öka effektiviteten på den nu konkurrensutsatta bostadsmarknaden.
Skattesubventioner och räntebidrag
Trots att diskussionen om allmännyttans vara eller inte vara pågått i nästan tjugofem år har bostadspolitiken haft en stabil inriktning fram till 1990-talet. Åren kring 1975 fick de företag stöd som på grund av den nyuppkomna situationen med lägenhetsvakanser hamnat i ekonomisk knipa. En annan förändring som infördes vid denna tidpunkt var lån med räntebidrag. Syftet var att skapa en stabil ekonomi för byggande företag, men när räntorna senare sköt i höjden blev räntebidragen en orsak till att statens utgifter för bostadssektorn ökade i ett rasande tempo.
Under den borgerliga regeringsperioden ökade bostads- och skattesubventionerna ytterligare i snabb takt. Stigande byggkostnader och ökande utgifter för räntebidragen ledde till utgiftsökningar från 9,3 miljarder kronor 1976 till 25,5 miljarder kronor 1982. För att minska den växande bördan infördes en hyreshusavgift.
Efter regeringsskiftet 1982 och under resten av 1980-talet fortsatte statens kostnader, till följd av subventioner och skattebortfall, att växa. Hyreshusavgiften gjordes om till en generell fastighetsskatt. Den ökade statens inkomster och gav en mer rättvis fördelning mellan aktörerna på bostadsmarknaden.
Statliga Rot-avdrag infördes från 1983 för att sätta fart på förnyelsen av äldre bestånd och för att stimulera byggbranschen. Att det fanns ett hot mot allmännyttans ställning under 1980-talet framgår av ett par statliga skyddsregleringar vars syfte var att försvåra för kommunerna att tömma bostadsföretagens kassor.
Avregleringen skapade frihet och risker
Kreditmarknadens avreglering under 1980-talets andra hälft kan ses som ett uttryck för att nya tider stundade. För allmännyttans del innebar avregleringen större frihet men också större risk. Skattereformen årsskiftet 1990/1991 fick stor inverkan på bostadssektorn generellt och hyresrätten speciellt. Reformen byggde på en överenskommelse mellan SAP och folkpartiet. Syftet med reformen var att öka hushållens valfrihet. Genom att sänka inkomstskatterna skulle hushållen få möjlighet att bestämma över en större del av privatekonomin och konsumtionen. För att kunna sänka skatten var dock staten tvungen att hämta hem pengarna från annat håll. Genom höjd fastighetsskatt och sänkta räntebidrag togs nästan hälften av vad skattereformen kostat tillbaka från bostadssektorn.
I en skrift "SABO-företagen mot år 2010" sammanfattas konsekvenserna av reformen;
"SABO-företagen höjde hyrorna nominellt med 50 procent under tre år i början av 1990-talet som en direkt följd av skattereformen. Den eftersträvade balansen mellan inkomstsänkning och neddragning av subventionerna uppnåddes emellertid inte. De hushåll som inte har någon beskattningsbar inkomst som till exempel pensionärer och studerande, fick ändå ökade boendekostnader. Hushåll med endast en inkomst fick realt ökade boendekostnader jämfört med andra hushåll. Hyressektorn kom att få ökade kostnader i förhållande till andra upplåtelseformer."
Danellsystemet infördes
SABO:s arbete kring 1990 handlade mycket om att utröna konsekvenserna av skatteomläggningen. En av dess följder var naturligtvis att de allmännyttiga företagen hamnade i en besvärlig förhandlingssituation då de skulle administrera de hyreshöjningar som blev resultatet av skatteomläggningen.
Efter regeringsskiftet 1991 infördes några genomgripande förändringar som innebar ett bostadspolitiskt systemskifte. Dels förändrades företagens beskattning från schablonmässig till konventionell. Dels infördes det så kallade Danellsystemet vilket resulterade i att allmännyttan fick samma finansieringsvillkor som andra aktörer på bostadsmarknaden. De förändrade villkoren innebar att kommunerna övertog en del av de ekonomiska risker som staten tidigare stått för. Hädanefter fick kommunerna i större utsträckning ta konsekvenserna av upp- och nedgångar på bostads- och kreditmarknaderna.
Den bostadspolitiska avregleringen under 1990-talets första år sammanföll i tiden med den fastighetskris som i sin tur orsakade bankkrisen. Genom ett kostsamt ingripande räddade regeringen bankerna och med dem de privata fastighetsägarna. För allmännyttans del var det i stället ett flertal kommuner som fick skjuta till extra resurser. När socialdemokraterna återtog makten 1994 gjorde de inget åt Danellsystemet, socialdemokraterna var bevisligen på väg bort från det generella välfärdssystemet och från det ekonomiska ansvaret för bostadsförsörjningen. För att stötta företag med många tomma lägenheter inrättades i stället ett tillfälligt stöd genom den så kallade bostadsakuten.
Den bostadspolitiska situationen för de allmännyttiga bostadsföretagen var därför mycket annorlunda vid ingången av 2000-talet jämfört med vad den var år 1975. Grunden är dock intakt. De kommunala bolagen ska verka långsiktigt, utan enskilt vinstintresse och med ett socialt ansvar för hyresgästerna. För att kunna leva upp till detta och samtidigt överleva under de nya betingelserna har SABO-företagen tvingats ompröva sin roll som byggherrar, fastighetsägare och förvaltare.
Efter baksmällan ändrades kursen
Under mer än tjugofem år svarade de allmännyttiga företagen för en betydande del av det moderna samhällets gestaltning. Med minskat byggande och växande antal vakanser uppstod en helt ny situation. Det var därför inte konstigt att omställningen blev svår. Det uppstod helt enkelt en identitetskris. Åren efter 1975 brukar beskrivas som en period av baksmälla och ifrågasättande. Men också som åren då en ny allmännytta började ta form. Den nya inriktningen kan sammanfattas med orden "serviceproduktion, social kunskap, decentralisering, förbättrad ekonomistyrning och bättre samarbete med de boende". Kursändringen anammades snabbt av företagen och 1980-talet präglades av en ny attityd till det allmännyttiga företagandet i stort och i smått.
Decentralisering och mångfald – 1980-talets allmännytta
Skillnaden mellan 1970-talets allmännytta och 1980-talets kan sammanfattas med några få ord, från byggande till förvaltning. Decentralisering är ett begrepp som upprepas likt ett mantra i årtiondets verksamhetsberättelser. Decentraliseringstanken inkluderar en ny hållning till både hyresgäster, egen personal och till hur förvaltningen ska bedrivas. Den decentraliserade områdesförvaltningen blir kontaktytan mellan företaget och hyresgästerna. För att denna ska fungera måste förvaltningsrollen förändras. Besluten och det ekonomiska ansvaret måste flyttas ut i området och personalens kompetens förändras och förstärkas. Sociala kompetenser blir lika viktiga som tekniska. Den vardagliga närheten är också förutsättningen för ett fungerande boinflytande.
Olikhet och mångfald är andra termer som står för 1980-talets nytänkande. Genom att acceptera olikheter kan vi också förstå hyresgästernas skilda- och skiftande behov. När det blev konkurrens om hyresgästerna måste man lära sig att lyssna på deras åsikter om lägenheterna och bostadsområdena.
En tredje förändring i 1980-talets förvaltningsfilosofi var ett nytt ekonomiskt tänkande. Tongångarna gick ungefär så här; "självkostnad är den kostnad man själv bestämmer". Det synsättet fungerade endast så länge man fortsatte bygga och så länge hyresgästerna stod i kö. Med ökad konkurrens och lägenhetsvakanser blev företagen tvungna att försöka få bättre kontroll över utgifterna.
Satsningarna på en decentraliserad områdesförvaltning, social kunskap, service, boinflytande och ekonomisk styrning gjorde att utbildningsfrågorna kom att hamna i blickpunkten. Förvaltning med sociala förtecken krävde kompetensutveckling för alla, men särskilt för dem som befann sig ute i bostadsområdena.
Utöver de redan nämnda förvaltningsfrågorna blev fysisk förnyelse och energibesparing två stora frågor för 1980-talets allmännytta. Särskild vikt lades därmed också på utvecklingsfrågorna och medel avsattes till forskning och olika försöksverksamheter.
Affärsmässighet och kundorientering – 1990-talets allmännytta
Fram till och med 1990-talets första år hade allmännyttan statliga garantier som skyddade mot förändringar i såväl bostadsefterfrågan som förändringar inom kreditmarknaden. I och med "systemskiftet" försvann detta skydd. Det förde med sig att företagen blev tvungna att skaffa sig en sådan ekonomisk situation att de överlever förändringar på bostadsmarknaden och även förändringar på kreditmarknaden av egen kraft. Det har också fört med sig att flera kommuner blivit mer tveksamma till att driva kommunala bostadsföretag. Den förändrade situationen har skapat diskussioner om alternativa ägarförhållanden varför debatten inom bostadspolitiken i slutet av 1990-talet faktiskt liknar debatten som fördes kring bostadsfrågan under första hälften av förra sekelskiftet. Då kunde kommunerna åberopa både ekonomiska och ideologiska skäl för att begränsa sitt engagemang i bostadsfrågan. Först när staten efter andra världskriget gick in och stod för de ekonomiska riskerna blev allmännyttan en angelägenhet för alla.
"Affärsmässig allmännytta" är det samlade uttrycket för 1990-talets inriktning. Förutom ökad uppmärksamhet på ekonomisk effektivitet inkluderar den nya benämningen en fortsatt differentierad syn på hyresgästen. Affärsmässigheten förde med sig att hyresgästen kom att betraktas som kund med individuella preferenser och behov. I den meningen blev 1990-talets synsätt en fortsättning på- och förstärkning av 1980-talets betoning av olikhet.
Mycket av 1990-talets arbete kan ses som reaktioner på förändringar i omvärlden. Skattereformen och bostadspolitikens omgestaltning är de viktigaste förändringarna. Även elektronikens frammarsch har dock haft betydelse liksom omvärldens allt större intresse för miljöfrågor vilket påverkat såväl byggande som förvaltning.
Tre vågor av outhyrt
Allmännyttan har haft tre efterfrågesvackor. Den första inträffade som nämnts under 1970-talets första hälft och nådde sin kulmen kring 1975. Omsvängningen från byggande till förvaltning förde med sig ökade krav på självbärande förvaltningskostnader. Tidigare hade statliga lån för nyproduktionen kontinuerligt fyllt på kassakistorna. Självkostnadsdoktrinen innebar att bostadsföretagen med ens hade ett mycket begränsat eget kapital och därför snabbt hamnade i ekonomisk knipa.
Den första reaktionen blev rop på hjälp och hjälp kom 1972 i form av statliga lån för onormala hyresförluster. Den första vågen av vakanser resulterade också i försök att marknadsföra allmännyttan och boendet som sådant. När det inte längre var självklart för folk att stå i kö fick man för första gången försöka prata för varan. Dessutom användes de nämnda statliga bidragen till att försöka göra de särskilt drabbade områdena mer attraktiva.
Konjunktursvackan rätade ut sig under andra hälften av 1970-talet men erfarenheten blev en väckarklocka. Det framgår av det förnyelsearbete som präglade branschen under 1980-talet vilket handlade om att få kontroll över ekonomin och skapa en filosofi som bättre skulle kunna svara mot framtida krav.
När den andra efterfrågesvackan uppstod i början av 1980-talet hade företagen en bättre beredskap. Framförallt genom att man börjat anpassa hus och områden till marknadssituationen. Äldre i servicehus blev en möjlig kategori att omgestalta hus för, men även ungdomar och handikappade sågs som hyresgäster med särskilda önskemål. Korttidsuthyrning för turister var en annan populär modell om än omstridd. Det var alltså vid denna tidpunkt som tanken "lika för alla" började upplösas. Hyresgästerna sågs alltmer som enskilda individer med individuella behov och önskemål.
Åtgärderna för att komma till rätta med den besvärliga uthyrningssituationen i mitten av 1980-talet såg lite olika ut i landet, vissa företag införde hyresrabatter, flyttningsbidrag och korttidsuthyrning, andra företag byggde om lägenheter till omsorgslokaler och servicehus. Populärt var också att flytta den egna verksamheten och personalen till områden med tomma lägenheter. Det var en strategi för att minska antalet outhyrda lägenheter men också ett uttryck för decentraliseringstanken.
Problemen med outhyrda lägenheter var störst på mindre orter. Men även några av storstädernas miljonprogramområden uppvisade oroväckande siffror. Värst drabbat var Jönköpings län där tio procent av bostadslägenheterna stod tomma. Situationen krävde någon form av nytänkande och svaret tog formen av en begynnande marknadsanpassning. Frågan om att riva hus blev en känslig och omstridd fråga. Rivning kunde ses som en symbol för misslyckande men också för samhällsekonomiskt slöseri. Första gången moderna hus revs var i Bjuv 1984. Bostadsminister Hans Gustavsson gav sitt stöd till rivning i vissa regioner. Han menade att det i avfolkningsbygder ibland inte fanns något alternativ. Statsmakterna bidrog hellre med engångsbelopp till omstruktureringar än med löpande bidrag för att täcka hyresförluster. Det visade sig dock att 1980-talets rivningsvåg inte blev särskilt omfattande. När konjunkturen vände i slutet av decenniet blev situationen stabilare även i kommuner och regioner som haft allvarliga problem.
Situationen aktualiserade även frågan om försäljning. Totalt såldes mer än 20 000 lägenheter under 1980-talet. Samtidigt omfattade de köp allmännyttiga bolag gjorde under samma period cirka 45 000 lägenheter. Tar man hänsyn till nyproduktion och rivning blev nettoökningen under 1980-talet drygt 123 000 lägenheter. Allmännyttan köpte och byggde alltså betydligt mycket mer än man rev under perioden. Denna tendens höll i sig under 1990-talets första år. Därefter skedde ett trendbrott och i slutet av 1990-talet gjordes fler försäljningar än köp.
Den senaste vågen av lägenhetsöverskott inträffade efter 1990-talets systemskifte. När det var som värst stod cirka 50 000 lägenheter tomma. Det har inneburit att företag och kommuner i avfolkningsbygder hamnat i en ännu mera utsatt position än tidigare. Genom den så kallade "bostadsakuten" gick dock staten under 1990-talets senare del in med ett tillfälligt ekonomiskt stöd till särskilt utsatta bostadsföretag.
Besvärligast blev det på de orter som under andra hälften av 1980-talet byggde om eller byggde nytt och därigenom fick en stor andel av de så kallade "krisårgångarna" och som därefter drabbades av överskott på bostäder. 1990-talets våg av vakanser har resulterat i en omfattande flora av åtgärder. Frågan om tomma lägenheter på vikande marknader blir en av allmännyttans stora utmaningar i framtiden.
Skilda världar
1990-talets utveckling vad gäller arbetsmarknad, befolkningsrörelser, bostadspolitik och politik i allmänhet har skapat mycket olika villkor för de allmännyttiga bostadsföretagen. En orsak till att bostadsmarknaden är mer splittrad än tidigare är att den regionala obalansen ökat samt att de sociala och ekonomiska klyftorna fördjupats. Arbetslöshet och avfolkning har i många kommuner lett till minskade skatteintäkter samtidigt som kostnaderna för bostads- och socialbidrag ökat.
Bengt-Owe Birgersson, VD SABO, har genom att beskriva bostadsmarknaden som tredelad redogjort för de olika villkoren under 1990-talet. I den första marknaden finns ett begränsat antal kommuner där det råder överhettning och brist på bostäder. Det gäller framförallt Stockholmsregionen men även en del andra storstadskommuner och några högskoleorter. Problemen där är den låga nyproduktionen. Höga produktionskostnader och ideologisk tveksamhet till allmännyttigt ägande har lett till att nyproduktionen i kommunal regi trots stor efterfrågan förblivit liten.
Samtidigt finns det stora skillnader inom dessa tillväxtregioner. Social och etnisk segregation i miljonprogramområden i storstädernas periferi medför problem som inte finns i de centrala delarna. Kundorientering innebär i miljonprogramområdena engagemang i hyresgästernas totala livssituation. Dessa bostadsområden är också mer känsliga för variationer i efterfrågan.
Somliga av allmännyttans fastigheter på tillväxtmarknader särskilt i Stockholmsregionen är under ett annat hot. Det är de centralt belägna fastigheterna i dessa områden som är aktuella när det talas om omvandling till bostadsrätter. Intresset av att köpa fastigheter är direkt kopplat till möjligheten att tjäna pengar och det kan man göra på överhettade marknader, särskilt om priset sätts långt under marknadsvärdet.
Den andra marknaden i Birgerssons uppdelning kallar han det permanenta överskottet, eller "vikande marknader". Kategorin rymmer alla de kommuner som präglas av befolkningsminskning och lägenhetsöverskott. Det är ofta fråga om små kommuner med en traditionellt stor andel småhusboende varvid hyresrättens konkurrensutrymme är mycket begränsat. De grupper som efterfrågar hyresrätter i dessa kommuner är främst äldre och ungdomar i början av sin boendekarriär.
Det är för företag på vikande marknader som rivning ibland ansetts vara det förnuftigaste alternativet. Men när en ort töms på sin befolkning fylls en annan på. Båda får problem! Boendet är på så sätt också en viktig regionalpolitisk fråga och därför kanske ändå en statlig angelägenhet. Nedrustning av regionalpolitiken förstärker därmed problemen med lägenhetsvakanser och dålig ekonomi för bostadsföretag och kommuner på "vikande marknader".
Den tredje marknadssituationen Birgersson tar upp är orter där det råder konkurrens och en rimlig balans mellan tillgång och efterfrågan.
De flesta av de allmännyttiga bostadsföretagen har fått en starkare ekonomi under 1990-talet och befann sig i en tillfredställande position i början av 2000-talet. Hur allmännyttans framtid kommer att se ut beror dock inte bara på hur företagen sköter sig. Lika avgörande är om det finns en politisk vilja att skapa ett regionalt, ekonomiskt och socialt fungerande Sverige.
Allmännyttans hus och områden
Allmännyttan är i huvudsak en efterkrigsprodukt, minskad efterfrågan på bostäder sammanföll i tid med behovet av upprustning och fysisk förnyelse. Förnyelsearbetet sköt fart ordentligt under 1980-talet, även nyare områden byggdes om i slutet av 1980- och början av 1990-talet eftersom rekordårens produktion på sina håll hade tekniska brister. Samtidigt inriktades mycket av förnyelsearbetet på att göra bostadsområdena mer attraktiva.
Det utvecklingsarbete som SABO startade 1979 och som i sin första fas pågick till 1982 var inriktat på att ge stöd till de kommunala bostadsföretagens förvaltning. Företagens servicefunktion betonades, liksom förvaltningens sociala aspekter samt hyresgästinflytandet. Även företagens organisation och ekonomiska rutiner var föremål för analys och förnyelse.
SABO-företagen fortsatte utvecklingsarbetet genom att med statliga ROT-lån förnya allmännyttans bestånd. Mellan åren 1984 och 1986 bedrev SABO flera utvecklingsprojekt kring bostadsförnyelse. Under dessa år handlade det mest om förnyelse av områden byggda under 1940- och 1950-talen. En del av förnyelsearbetet under ROT-programmets första år kritiserades för att varken ta hänsyn till den byggda miljön eller hyresgästerna. Kritiken gällde både lånesystemet i sig som man menade framkallade onödigt stora ombyggnader och det sätt på vilket hyresgästerna behandlades. Artiklar publicerades ibland annat Bofast om hur äldre tvingades flytta flera gånger under ombyggnadstiden. ROT-modellen försvarades dock av dess skapare Bengt-Owe Birgersson, VD på SABO.
Under andra hälften av 1980-talet användes ROT-lånen också vid förnyelse av miljonprogrammet. Men vid samma tidpunkt började det bli konkurrens om såväl pengar som arbetskraft. Detta ställde till problem eftersom ROT-programmet hade tillkommit för att sätta fart på förnyelsen och också stimulera byggbranschen.
Ombyggnaden av miljonprogrammet motiverades som ovan nämnts av både tekniska brister och av vissa miljöers låga attraktivitet. Genom förändringar av den fysiska miljön försökte man bryta trenden med tomma lägenheter och segregation.
Variation och mångfald
Kännetecknande för nyproduktionen efter miljonprogrammet är bland annat en lägre utbyggnadstakt. Dessutom kan det som byggdes under- respektive efter rekordåren beskrivas som två ytterligheter. Från modernt till postmodernt, från bruksvärde till symbolvärde, från periferi till centrum, från likhet till variation, från storskaligt till småskaligt, från billigt till dyrt. Det industriella byggandet med långa serier var betydligt billigare. Ökande kostnader tacklades med krympande ytor för de betalningssvaga hushållen, "compact living" blev en senmodern synonym för trångboddhet.
För att inspirera och sätta fart på byggandet tog regeringen initiativ till en bostadsmässa, BO-85 i Upplands-Väsby. Mässan väckte stort intresse och Väsbyhems visioner ansågs av många som nyskapande och intressanta.
Man kan se 1980- och 1990-talens bostadsbyggande som en reaktion på 1960- och 1970-talens men man kan också se förändringen som en anpassning till en förändrad marknad, till hur folk verkligen ville bo.
Som en sammanfattning av de senaste tjugo-tjugofem årens kommunala bostadsbyggande kan man kanske använda orden "variation och mångfald". Visionen är inte längre en konkret idé om hur en lägenhet eller ett hus eller ett bostadsområde ska se ut eller var det ska ligga. De mål man sätter upp handlar istället om att tillfredställa alla genom att bygga för individuella önskemål. Det är samma tendens till demokratisering genom individualisering som när det gäller hyresgästernas möjlighet till inflytande. Det finns många fördelar med en sådan inriktning. Problematiskt blir det dock om bara vissa bättre beställda grupper får sina önskemål tillgodosedda. Sådana tendenser har visat sig vid de senaste bostadsmässorna i Helsingborg, Malmö och Hammarby sjöstad.
Allmännyttan, miljön och kulturen
I slutet av 1980-talet blev miljön en stor fråga för de kommunala bostadsbolagen. Visionerna om ett resurssnålt och hållbart samhälle gällde i högsta grad bostadssektorn. Miljonprogrammets övertro på ny teknik och nya material och de påföljande dyrköpta erfarenheterna av bland annat mögel och så småningom flytspackel ledde till ökade krav på miljöhänsyn och resurshushållning. I ett policydokument från SABO framgår att man konstaterade att miljöproblemen inte enbart handlade om "undermålig produktionsteknik", dåliga reningsanläggningar eller miljöfarliga produkter och ämnen. I ett globalt perspektiv är nämligen kopplingen mellan miljöproblemen och mänsklighetens totala resurshushållning uppenbar. I dokumentet framhölls vidare flerfamiljshusets miljöfördelar genom att det underlättar transporter av folk, varor och avfall men också att det möjliggör en bättre energihushållning. Miljösatsningen sågs också som en del i de kommunala företagens satsning på affärsmässighet och konkurrens. Ett miljövänligt boende kan, menade man, komma att allt mer efterfrågas av miljömedvetna hyresgäster och därför bli en tillgång.
Inom Sigtunahem är vi miljöcertifierade enligt ISO 14 001 sedan tre år tillbaka! Vi ligger väldigt långt framme i vårt miljöarbete och har framförallt fokus på samspelet mellan individ och boendemiljö. Få fastighetsägare gör som vi, mäter eventuell förekomst av radon i alla fastigheter, legionella i vattenledningar samt PCB-halter i fogar. Det mesta är sanerat – det är långt över vad våra konkurrenter kan stoltsera med. Boende med omtanke är viktigt för oss och vår verksamhet inom Sigtunahem, en devis och garanti för ett gott, tryggt och hälsosamt boende för både kropp och själ.