Bild
1/1
Hur såg det ut i Märsta med omnejd tiden kring förra sekelskiftet? Vad ligger till grund för Märstabostäders tillkomst 1954? Parallellt med att vi följer utvecklingen och framväxten av allmännyttan i Glimten, följer vi också Sigtuna kommuns utveckling visavi Sigtunahems framväxt.
Text: Marina Helge, marknadschef
Källa: Gamla märsta i ord och bild av bland annat Stig Hälludd, Husby-Ärlinghundra, Märsta hembygdsförening
I det här numret håller vi oss till tiden fram till mitten av 1900-talet. Texterna är hämtade ur Sigtunahems jubileumsskrift 1994 av Bertil Franzén och Husby-Ärlinghundra, Märsta hembygdsförenings skrift från 1980 "Gamla Märsta i ord och bild" av bland annat Stig Hälludd.
Järnvägsstationen - en central plats
Kommunens huvudort - Märsta - fanns inte då järnvägen byggdes under 1860-talet. På en karta från 1866 är Märsta station utmärkt med endast en station. Det fanns alltså inget samhälle - endast de stora gårdarna som sedermera skulle ge namn åt olika bostadsområden som Sätuna, Gammelmärsta, Nymärsta, Steninge, Arenberga, Ekilla och Valsta.
Järnvägen drog så småningom till sig intresse från industrier som ville etablera sig i Märsta. 1919 kom Svenska Kexfabriken AB, på 1920-talet AB Johan Sörling, Färg och Ferniss AB (senare Beckers) samt Märsta Såg och Hyvleri. Efter hand som industrierna etablerade sig i Märsta kom också behovet av bostäder.
Ett stationssamhälle växte fram och utvecklades så småningom till ett industrisamhälle under 20 och 30-talen. Samhället bestod kommersiellt av en affär av lanthandelkaraktär, senare Sätuna Matmarknad vid järnvägsstationen, villor utefter Södergatan, några hus vid Gammelmärsta före detta Folkets Hus, och några hus vid Sörlings. Vid Gammelmärsta låg ytterligare en affär med livsmedel samt vid Stationsgatan en köttaffär (kvarteret Presenten). Vid platsen för nuvarande brandstationen låg en samlingslokal ägd av Märstagårdens ekonomiska förening. Där fanns också en utedansbana. Man kunde urskilja två punkter i samhället som fungerade som ett slags centrum; dels området kring järnvägsstationen och dels området vid Gammelmärsta. Det senare låg vid genomfartsvägen Stockholm-Uppsala (riksväg 13) som gick genom samhället.
Av de kommuner som ingick i den blivande storkommunen Märsta var Odensala fram till 1930 den största med 1 065 invånare.
Märstagårdarna
Hade vi sagt Märsta förr i tiden kan tänkas att man tänkt på Märsta gård eller rättare Märsta gästgiverigård, som låg i anslutning till dåtidens stora genomfartsled i Märsta, Stockholmsvägen. Här skiftades skjuts mellan Uppsala och Stockholm och medan drängarna från de många stora gårdarna i trakten väntade tittade de allt som oftast djupt ned i glasen. Skarpa protester höjdes mot det tilltagande fylleriet, årtiondet är 1870-tal. Händelserna i Märsta under 1800- och första hälften av 1900-talet kretsade kring Steninge och en handfull gårdar som många av dem var knutna till slottet, bland annat Valsta- och Ekilla gårdar.
Centralt i Märstas historia har framför allt livet kring Steninge slott varit. Kring förra sekelskiftet var ungefär ett hundratalfemtiotal anställda på Steninge inklusive dem som utförde dagsverken. Sju torp var knutna till Steninge i början av 1900-talet. Torparna var tvungna att utföra två dagsverken per vecka för Steninge för att få tillgång till bostaden upptill ordinarie arbeten. Därutöver skulle barn fostras, egna djur utfordras och torpet skötas. Statare var en annan grupp personer som utförde arbete åt Steninge. De fick utöver en mindre lön också betalt in natura, det vill säga i bland annat råg, vete, korn, ärtor och mjölk - vilket inte torparna fick. Steninge verkligen blomstrade så här i början av 1900-talet och flera av dem som var beroende av verksamheten på slottet för sin försörjning och för sitt boende slutade sina yrkesverksamma liv i fabrikerna som byggdes i mitten av 1900-talet, bosatta i höghusen i Valsta. Utvecklingen i Märsta från jordbrukssamhället till industrisamhälle gick med andra ord - ort, på mindre än en mansålder.
Valsta gård
Både Ekilla gård och Valsta gård har som sagt tillhört Steninge slott. Gårdarna friköptes kring sekelskiftet 1900. Valsta gård omfattade 190 hektar varav 100 hektar åker och 90 hektar skog. Huvudbyggnaden var från 1700-talet och byggd i trä. Den bestod av 7 rum och kök och restaurerades 1930 varvid el och avlopp installerades. Arrendatorsbostaden var även den från 1750-talet och bestod av fyra rum och kök vilka moderniserades 1936. Ekonomibyggnaden byggdes i sten 1885 för 13 hästar och 50 nötkreatur.
Ivar Wallin köpte Valsta gård 1911 av lantbrukare Jonsson som i sin tur förvärvade äganderätten 1902 då den friköptes från Steninge. När Ivar Wallin köpte gården var den väldigt nedsliten och rustades därför upp och familjen flyttade in först 1913. Som mest fanns det 60 till 70 nötkreatur, ett par oxar, grisar och höns till husbehov. Antalet anställda var fem statkarlar samt två till tre pigor.
Fram till 1926 kördes mjölken iväg till Märsta station klockan fem på morgnarna. Därefter gick mjölken med bil in till Stockholm från en mjölkpall vid pinnbacken. Lönen till statkarlarna var 600 kg råg, 300 kg vete, 250 kg blandsäd, 50 kg ärtor, en halv tunna sill, 25 kg salt strömming, samt 550 kronor per person och år. Anställningen gällde för ett år i taget per den 24 oktober. Pigornas lön var mat och husrum samt 25-30 kronor per månad. Hälsingeflickorna var populära som pigor. De var duktiga på vävning, något som Anna Wallin, gift med Ivar Wallin, uppskattade.
Anna Wallin vävde mycket själv och var även en god kokerska efter att ha gått i lära vid Grand Hotel. Detta fick hon heder av när självaste kung Gustav V gästade Valsta under en stor manöver 1926.
Sonen Olle Wallin hade arbetat gratis på gården fram till 1925. Han tyckte då att han skulle få lön men det tyckte inte fadern. Olle Wallin sökte i stället arbete på Sellbergs åkeri i Stockholm vilka var bekanta med familjen. Sellbergs ansåg dock inte att Olle Wallin skulle ta ett sådant jobb som åkare utan Olle Wallin fick anställning som lantarbetare på Rocksta gård och blev där arbetskamrat med Gunnar Sträng. Våren 1927 flyttade Olle hem till gården igen och fick lön av sin far, 35 kronor i månaden.
Olle Wallin arrenderade gården av sterbhuset Ivar Wallin mellan åren 1936 och 1957 och av kommunen 1957 till 1961. 1959 flyttade Olle och Ella Wallin från Valsta till Södergatan.
Arenberga gårdar
Arenberga gård var egentligen inte en gård utan en by om tre gårdar som låg i rad utefter vägen mot Odensala vid nuvarande Dragonvägen söder om Karolinermonumentet. I dag finns endast fastighetsbeteckningen kvar. Alla Arenbergagårdarna var tidigare kronohemman. Ett av dem kom
Arenberga gård var egentligen inte en gård utan en by om tre gårdar som låg i rad utefter vägen mot Odensala vid nuvarande Dragonvägen söder om Karolinermonumentet. I dag finns endast fastighetsbeteckningen kvar. Alla Arenbergagårdarna var tidigare kronohemman. Ett av dem kom under 1600-talet att ägas av Johan Adler Salvius, en av Sveriges främsta diplomater, född ofrälse och så småningom friherre och riksråd med en stor förmögenhet.
Arenberga 1 ägdes under slutet av 1800-talet av Gustav Valdemar H Hallerström som föddes 1860 och var son till rådman Uno Hallerström, Sigtuna. 1944 förvärvades gården av lantbrukare Helmer Fredriksson. Gården hade 40 hektar varav 19 hektar åker och 21 hektar skog. Huvudbyggnaden var av trä och hade 7 rum och kök. Ekonomibyggnaden bestod av sten och byggdes 1949 för tre hästar och 14 nötkreatur. Gården övergick sedan till sonen Ingvar Fredriksson. Under 1960-talet såldes gården till kommunen varefter den revs.
Arenberga 2 lades på 1600-talet under Uppsala akademi som då sedan länge ägde Husby by vid Husby-Ärlinghundra kyrka, en del av Gustaf II Adolfs donation till Uppsala universitet.
1938 arrenderades gården av Gunnar och Aina Fagerberg. Gården bestod av 26 hektar åker. Huvudbyggnaden uppfördes 1705 i två lägenheter om sex rum och två kök och två hallar. Byggnaden moderniserades 1943. Gården hade fem hästar och 22 nötkreatur. På 1950-talet såldes gården till kommunen varefter den revs.
Arenberga 3 förlänades under 1600-talet till riksrådet Johan Skytte, Gustaf II Adolfs lärare, vilken även förvärvade Sätuna by.
Sätuna gårdar
Sätuna gård har i likhet med några andra gårdar givit namn åt en gata i samhället, Sätunavägen. Sätunavägen drar nu fram över den gamla gårdens marker. Den börjar vid vad vi i dag kallar för Kanonkullen. Tidigare hette Kanonkullen Kvarnbacken eftersom det stått en kvarn på kullens topp. Sätunavägen fortsätter fram till Stationsgatan. På höger sida om Sätunavägen där flerfamiljshusen breder ut sig stod förr Sätuna gårds huvudbyggnad. Sätuna gård är nog den gård som dokumenterats bäst. Den äldsta skriftliga dokumentationen om Sätuna är från 1311.
Varje gård hade förr sina gravfält. Mellan Södergatan och järnvägen finns resterna av ett stort gravfält som grävdes ut då den stora industribyggnaden byggdes på höjden av Södergatan, idag kommunhuset. Ytterligare två gravfält har påträffats i anslutning till Sätuna gård. Dessa gravfält har gett fynd från vendel- och vikingatiden, 550-1000 eft. kr.
Sätunagårdarna var egentligen två, varav den ena låg i närheten av nuvarande Södergatan. Från år 1716 till 1870 brukades gårdarna av 14 olika familjer. 1870 slogs de båda gårdarna samman och bildade en egendom.
Sätuna gård bestod av sex rum, kök och hall i två lägenheter plus källare och garage. Fastigheten moderniserades 1936. Ekonomibyggnaderna i trä hade plats för sex hästar och 40 nötkreatur. Gården var på 100 hektar, 75 hektar åkermark och 25 hektar skog.
1929 förvärvade godsägare Westholm Sätuna gård. På 1950-talet sålde Westholm gården, de gamla husen revs och HSB byggde flerfamiljshus där.
Ekilla gård
Norr om före detta Ica-affären vid Tvärvägen i Märsta ligger en vackert belägen lekplats. På denna plats låg för inte så länge sedan en vacker herrgårdsbyggnad. Ekilla gård och Ekilla torp var i början av 1600-talet kyrkogods. 1629 förlänades Ekilla gård till den ryske tolken Hans Flörich vars arvingar sedermera sålde gården till häradshövdingen Anders Granberg som lät bygga gården med en herrgårdsbyggnad. Han lyckades även få säterifrihet för Ekilla by. Under 1800-talet låg gården under Steninge. Den gamla herrgården revs och 1892 uppfördes en ny mangårdsbyggnad. Gården avstyckades från Steninge 1905 och friköptes av lantbrukare Frans Andersson och hans hustru Anna Matilda Andersson.
Gården såldes till kommunen under 1960-talet och ladugården tjänade länge om bilverkstad innan den revs.
Från statare, torpare och pigor till fabriksarbetare
Avslutningsvis kan bara sammanfattas att Märsta med omnejd under många hundra år var en jordbruksbygd, dominerad av händelserna kring Steninge slott och en handfull andra större gårdar vilka flera av dem tillhörde just Steninge. Livet var sig förmodligen ganska likt under flera generationer ända till den dag järnvägen byggdes, stationen kom till och industrialiseringen hittade även till Märsta. Statare, torpare och pigor blev nu arbetare på fabrikerna och behövde någonstans att bo. HSB var inte sena att anamma behovet av bostäder och byggde ganska tidigt flerfamiljshus i Sätuna just efter att Sätuna gård jämnats med marken. Minnet av livet på de stora gårdarna under flera mansåldrar är i dag endast bevarat för eftervärlden genom gatunamn och fastighetsbeteckningar. I nästa nummer av Glimten kommer vi att följa utvecklingen i Märsta under efterkrigstiden och framväxten av Märstabostäder 1954.