Bild
1/1
Efterkrigstidens Sverige präglades av en strävan att fullfölja byggandet av Folkhemmet, det var skördetid. Sverige som hade hela sin industri och infrastruktur intakt ökade sin produktion och exportnäringarna blomstrade. För arbetslösheten gällde nollvisionen. Internationellt var suget efter varor enormt. Privatbilismens genombrott stod för dörren. Lilla Märsta stod i centrum för diskussionerna om en ny internationell flygplats och den spirande lokala industrin planerade för en utökad verksamhet. Framtidstron var stor och den var välgrundad.
Text: Marina Helge, marknadschef
Källa: Bertil Franzén, Sigtunahems 40-års jubileumsskrift, med flera
Livet och vardagen i Märsta vid tiden för andra världskrigets utbrott tedde sig på ungefär samma sätt som det hade gjort i årtionden.
Det mesta kretsade kring livet på gårdarna men efter hand etablerade sig olika industrier och med dem kom behovet av bostäder. Invånarantalet hade fram till dess varit ganska konstant men tog nu förnyad fart.
Av de delkommuner som ingick i den blivande storkommunen Märsta hade Odensala fram till krigsutbrottet varit den största men fick nu se sig besegrad av både Husby-Ärlinghundra med Märsta samhälle och Norrsunda med Rosersbergs samhälle.
Invånarantalet i dessa två tätorter hade ökat med mellan 35 och 40 procent från tiden från andra världskriget fram till 1950.
Det som påskyndade utbyggnaden av kommunens båda tätorter var dels industriernas behov av arbetskraft och bostäder, dels de förmånliga lånemöjligheterna som kom till genom riksdagsbeslut under och efter andra världskriget.
Två typer av lån infördes ju under den här tiden, tertiärlån för hyres- och bostadsrätter i flerbostadshus samt därtill egnahemslån.
Exempelvis kunde Kommunerna då som bekant låna upp till 100 procent av fastigheternas beräknade värde och till mycket fördelaktig ränta. Lånen lämnades vidare med bunden ränta under hela lånetiden.
Fynd av föroreningar
Då bostadsbyggandet tilltog och invånarantalet ökade under senare delen av 1940-talet måste vatten- och avloppsförsörjningen lösas liksom elförsörjningen.
En akut situation uppstod nämligen genom att fynd av föroreningar upptäcktes i diken vid Centralskolan samt vid Södergatan. Husby-Ärlinghundra kommunfullmäktige beslöt därför 1947 att tillsätta en utredning som utmynnade i att kommunen svarade för att lösa såväl vatten som avloppsfrågan för Märsta.
En brunn borrades invid Märstaån, nedanför Märsta ishall, och ett avloppsverk med slamavskiljning byggdes 500 meter längre söderut.
Mindre än tio år senare var denna lösning redan otillräcklig varför ett nytt vattenverk anlades vid sjön Fysingen med vatten från grusåsen. För avloppsvattnet byggdes provisorier till dess anslutningen till Käppalaförbundet blev klar.
El-försörjningen sköttes av distributionsföreningar som köpte ström från Vattenfall. Detta var Sigtuna energiverks föregångare.
En hel del privata hyresrätter
Från att ha varit ett litet villasamhälle började Märsta ändra karaktär under senare delen av 1940-talet.
Två av de dominerande markägarna i samhället - John F Hallenberg som ägde marken under Sätuna gård och Gustaf Rassling ägare till marker under Nymärsta gård - började sälja tomtmark.
En byggmästare Carl Skoglund flyttade till samhället. Hans första byggnad i Märsta blev Bostadsrättsföreningen Solsidan vid Södergatan.
Föreningen bildades i samarbete med AB Johan Sörling och lägenheterna hyrdes ut till företagets anställda.
Förutom ett flertal villor byggde Skoglund Bostadsrättsföreningen Söderhöjden vid Stockholmsvägen 26 och 28 som var inflyttningsklar 1951. Här inrymdes kommunalkontoret, samhällets första konsumbutik samt en frisersalong.
Kommunalkontoret bestod egentligen endast av en kamrer.Våren 1951 beslutade nämligen kommunfullmäktige att en tjänst som kommunalkamrer skulle inrättas för att svara för kommunens löpande och alltmer komplexa verksamhet. Tjänsten tillsattes så småningom av Bertil Franzén från Boxholm i Östergötland. Bertil har i olika sammanhang berättat att hans första intryck av Märsta var "en leråker".
Hur som helst, 1951 påbörjades Bostadsrättsföreningen Sätuna, Dalgatan 2-6.
I fastigheten startade samhällets första järn- och färghandel, blomsterhandel och skomakeri.
Under den här tiden, det vill säga åren efter andra världskriget till en bit inpå 1950-talet, byggdes i Märsta en mängd privata hyresrätter. I Märsta fanns ännu inte något kommunalt bostadsbolag.
Runt om i Sverige hade dock alltsedan mitten av 1930-talet bildandet av kommunala bolag och stiftelser pågått.
Av dagens 400 kommunala bolag tillkom ett stort antal under 1940-talet. Även SABO - de allmännyttiga bostadsföretagens samarbetsorganisation hade bildats, 1950.
I Märsta fortsatte dock den privata utbyggnaden av flerfamiljshus genom ett Sockholmsföretag, AB Förortshus, som köpt in mark vid Skolgatan - Södergatan.
Här uppfördes under åren 1952-1954 fastigheterna Södergatan 5 och 7 samt Skolgatan 1, 4 och 6. De förvaltades och gör så fortfarande, som privata hyreshus.
Kommunens förvaltning flyttade 1954 till Södergatan 5. I fastigheten fanns dessutom en ICA-butik, Bikés Sybehör och Bikés herrekipering. Även folktandvården inrymdes i lokalerna.
Storkommunen Märsta, start 1952
Den 1 januari 1952 bildades storkommunen Märsta genom sammanslagningen av de fyra landskommunerna Husby-Ärlinghundra, Odensala, Norrsunda och Skånela.
Genom kommunsammanslagningen fick Märsta för att vara exakt 4 005 invånare och kom med det att ligga mycket nära genomsnittet för landets kommuner.
Man kan fråga sig vilka frågor som var viktiga att driva i den nya storkommunen Märsta just då, det vill säga 1952?
En oerhört viktig fråga var den fortsatta utbyggnaden av vatten och avlopp.
Till en början fanns en viss rivalitet mellan Märsta och Rosersberg och hetsiga diskussioner fördes om var egentligen kommunen skulle göra sina investeringar.
En annan viktig fråga var den översiktliga planläggningen för kommunen.
Det fanns ingen direkt oenighet om just detta men flygplatsfrågan var ett orosmoln vid starten av planarbetet.
En storflygplats hade redan 1947 börjat byggas vid Halmsjön. Kritik riktades vid den här tiden mot flygplatsens läge - hur skulle man kunna rekrytera teknisk kompetent arbetskraft i konkurrens med Stockholms växande marknad.
Kritik framfördes också gentemot läget ur passagerarsynpunkt, avståndet till Stockholm var betydande jämfört med Bromma flygplats.
Den byggda banan vid Halmsjön underkändes så småningom och ett nytt läge skulle utredas. Ovissheten kring det framtida flygfältet samt oklara besked från staten i frågan medförde stora svårigheter för kommunen när det gäller planering, dimensionering av anläggningar, förvaltningens organisation och liknande.
Efter överläggningar med länsstyrelsen angående kommunens fortsatta utveckling kom man fram till att Märsta och Rosersberg i framtiden skulle planera för en befolkning om 5 000 invånare vardera. Då hade man fått besked från myndigheterna om att det inte skulle bli någon storflygplats.
Märsta centrum
Märsta skulle få ett centrum vid Gammelmärsta, ibland kallat Märsta torg och redan då betraktat som en central punkt i samhället.
Målsättningen låg under några få år till grund för det kommunala arbetet. Kommunen började göra några markförvärv för att lättare kunna genomföra planerna men den då byggklara marken fanns i privat ägo och initiativ till byggande togs av tidigare nämnda privata byggfirmor.
Ett allmännyttigt bostadsbolag bildas
1953 började byggmästare Carl Skoglund bygga fastigheten Sätunavägen 2. Därefter fortsatte han med Sätunavägen 4 och 6.
Tanken var att här liksom tidigare bilda en bostadsrättsförening. Men kommunen hade ett visst intresse för dessa byggnader.
I Märsta fanns inga pensionärslägenheter och det började bli efterfrågan på sådana, ett tiotalt personer stod i kö.
Kommunen fick löfte om att hyra några lägenheter av lämplig storlek och man undersökte möjligheterna att få statsbidrag.
Enligt bostadsstyrelsen medgav gällande regler endast statsbidrag för pensionärslägenheter hyrda av allmännyttiga företag. Härmed avsågs stiftelse eller aktiebolag där äganderätten helt eller så gott som helt låg hos kommunen.
I kommunalnämnden var de politiska partierna eniga om att bilda ett allmännyttigt bostadsföretag för att skaffa de tänkta pensionärslägenheterna. Den debatt som fördes var bara huruvida formen skulle vara stiftelse eller aktiebolag.
Socialdemokraterna lutade mot stiftelseformen medan de borgerliga var helt på det klara med att bolagsformen var den bästa lösningen.
Efter överläggningar med bostadsstyrelsen var politikerna eniga om att fastställa aktiekapitalet till 15 000 kronor. Svårare var det att få enighet om bolaget skulle vara helt kommunägt.
Slutligen beslöts att tretton femtondelar av aktiekapitalet skulle vara i kommunens ägo. Två femtondelar skulle ut på den fria marknaden. Aktierna skulle ha ett nominellt värde på 1 000 kronor per styck.
Långivaren - Bostadsstyrelsen - godkände med viss tvekan fördelningen mellan kommunalt och privat ägande.
AB Märstabostäder
Det kommunala bostadsbolaget som fick namnet AB Märstabostäder hade bildats för att äga ett antal pensionärslägenheter. Att man blev ägare till tre byggnader betraktades mera som ett nödvändigt ont.
1954 startade AB Märstabostäder sin verksamhet efter beslut i fullmäktige redan hösten 1953.
Den 10 maj 1954 hölls den konstituerande bolagsstämman på Märsta Värdshus som då låg i fastigheten Stockholmsvägen 40.
Kommunens ombud vid stämman var Wilhelm Watz, Carl Blom och Sven Alm.
Bolagets första styrelse hade följande utseende: John Jansson, ordförande samt Wilhelm Watz, Sven Alm, Carl Blom och Helmer Bergkvist.
Verkställande direktör blev Wilhelm Watz och vice verkställande Sven Alm. Till sekreterare och kamrer valdes Nils Lundkvist, han förestod dessutom arbetsförmedlingen.
Kommunalkontoret på Södergatan 5
Då bolaget nu fick fastigheter att förvalta och bostadslägenheter att fördela - pensionärslägenheterna fördelades av kommunen - behövdes lokaler. Eftersom kommunalkamreren inledningsvis hjälpte bolaget med skriftväxling i samband med bolagsbildningen med mera var det naturligt att förlägga bolagets kontor till kommunalkontoret på Södergatan 5.
Kommunens lokaler bestod vid det tillfället av sex kontorsrum och ett sammanträdesrum.
Inom kommunkontorets väggar huserade således under 1954 och 1955 kommunens kontor, Märstabostäder samt arbetsförmedlingen. Senare tillkom lokaler för sjukkassan där också ombudet för Stockholms läns Sparbank fanns.
Inom kommunalkontorets väggar bedrevs alltså en varierande och omfattande service till kommunens invånare.
1954 bestod kommunalkontorets personal av fyra personer. Efter förfrågan från Märstabostäders verkställande direktör började kommunalkontorets personal även att ta emot ansökningar om bostäder i bolagets fastigheter. Detta samarbete kan sägas vara början till en kommunal bostadsförmedling.
Efterfrågan på bostäder ökar
Under mitten av 1950-talet ökade efterfrågan på bostäder i Märsta kommun. Flera områden blev föremål för planläggning eller i varje fall förberedelse för en sådan.
Med byggmästare Carl Skoglund som entreprenör lät AB Märstabostäder uppföra sitt andra större projekt, Diagonalen 1-5. Inflyttning skedde i december 1958.
Samtidigt förberedde bolaget tre åttavånings punkthus vid Södergatan 4-8 liksom en liknande byggnad vid Sätunavägen 1.
I början av 1957 hade kommunen 5 126 invånare, samtidigt pågick ett ganska omfattande bostadsbyggande i både privat och kommunal regi. Fortfarande var det dock oklart om flygplatsen skulle förläggas till kommunen.
Tiden efter Arlanda flygplats
Efter ett antal upprepade utredningar beslöt riksdagen hösten 1957 att det påbörjade Halmsjöfältet skulle fullbordas, det vill säga en internationell flygplats skulle byggas.
Efter förhandlingar mellan flygets intressenter och staten stod det klart att flygplatsen måste kompletteras med en bosättningsort. Det måste vara ett samhälle dit människor gärna flyttade vilket i synnerhet gällde flygplatsens arbetskraft. Planerna för utveckling av kommunen med anledning av byggandet av flygplatsen var stora.
Flygplatsen hade fram till 1957 kallats Halmsjöfältet men detta namn var inte lämpligt, framför allt inte ur internationell synvinkel. En namntävling utlystes och bland förslagen fanns Stocktuna, Lunda, Attunda och så småningom Arlanda.
Flygplatsen ligger inom Ärlinghundre härad som en gång kallades Arlanda eller Arlenninge hudre. Namnet Arlanda har alltså en lokal och historisk anknytning. Kungl Maj:t förordnade den 9 maj 1958 att den nya storflygplatsen skulle ha namnet Stockholm-Arlanda flygplats.
Märstadelegationen
Flygplatsbeslutet aktualiserade tre olika frågor, en generalplan måste upprättas för den kommande bebyggelseplaneringen, den kommunala förvaltningen måste effektiviseras med kortare beslutsvägar, ekonomiska förutsättningar måste sökas med förslag till hur den snabba utbyggnaden av bostäder skulle gå till.
En delegation, Märstadelegationen, tillsattes för att lösa de frågor som väcktes bestående av förutom lokala förmågor, landshövdingen, statsråd, professorer och arkitekter.
Enligt prognosen förutsattes samhället växa från 3 000 invånare 1959 till cirka 40000 invånare 1990.
Den genomsnittliga utbyggnadstakten skulle uppgå till 400 bostäder per år. Den kommunala förvaltningens lokaler på Södergatan 5 var nu otillräckliga varför man beslöt att hyra i en av Märstabostäder planerad byggnad på Stationsgatan 3.
Den byggnaden skulle förutom bostäder inrymma kommunalkontor, banklokal, blomsterhandel, frisersalong och apotek. Inflyttning i den nya kontorslokalen skedde i januari 1960. Märstabostäder hade vid den tidpunkten skaffat egna kontorslokaler i fastigheten Diagonalen 5.
De ekonomiska förutsättningarna var svårare att lösa. Men kommunen hade tidigare gjort några markuppköp och fortsatte nu att förvärva markområden.
Genom de stora markinnehaven kunde kommunen förhandla med olika bostadsproducenter som under byggnadstiden kunde förskottera kostnader för huvudvägar, huvudledningar och lokala väg- och ledningsnät.
Avtal tecknades med HSB, Märstabostäder och Riksbyggen, dessa skulle svara för en tredjedel vardera av bostadsbyggande i flerfamiljshus.