”Märsta blir den första staden sedan 1700-talet som grundlagts som stad. Kungar som Gustav II Adolf och Karl den XI gjorde på det här sättet, letade ut bra platser och bestämde att här bygger vi staden Göteborg och där Karlskrona. Men i modern tid är en språngvis utbyggnad som den i Märsta så gott som unik.” C-F Ahlberg i DN 29 juli 1960.”
Text: Marina Helge, Marknadschef
Källa: Bertil Franzén, Sigtunahems 40-års jubileumsskrift, med flera
Upphovsmannen bakom regionplanen, professor C-F Ahlberg, tillhörde den yppersta expertisen i Sverige inom stadsplaneringens område och han ingick i den lilla skara av personer som en gång lade grunden till planering och byggande av det moderna Sverige. Som sekreterare i den bo-stadssociala utredningen var han med att introducera Le Corbusier och funktionalismen i Sverige.
Le Corbusiers tankar om den funktionella staden kom från 1930-talet att påverka flera generationers stadsarkitekter och stadsplanerare. Det funktionalistiska stadsbyggandet omfattade mer än planering och byggande. I det ingick att analysera ett samhälle, en funktion, ett problem eller en verksamhet och därefter föreslå skräddarsydda lösningar för varje speciell funktion eller situation.
Det var med denna bakgrund som Ahl-berg fick ta sig an Märsta.
Ahlberg hade ingått i flygplatskommittén som från 1956 utredde frågan om storflygplatsens förläggning. Från denna tidpunkt och till omkring 1964 hade Ahlberg en central roll i planeringen av flygplatsstaden Märsta. I flygplatspropositionen ingick att staten skulle bilda ett särskilt organ för att hjälpa kommunen att bygga flygplatsstaden. Landshövding Gunnar Danielsson var ordförande i Märstadelegationen som också bestod av representanter från Luftfartsverket, SAS, Stockholms stad, kommunikationsdepartementet, regionplanekontoret och kommunen. Vid delegationens första möte utsågs Ahlberg, och inte dåvarande stadsarkitekten Winblad som kommunen tänkt sig, att upprätta en generalplan för Märsta.
mycket mindre lokaler och flyttade i stället till Sundbyberg. Penninglotteriet flyttade till Visby. De stora löftena från statligt håll att differentiera sysselsättningen i Märsta hade därmed misslyckats.
Tingvallaområdet
Tingvallaområdet var det första större sammanhängande bostadsområdet som byggdes efter riksdagsbeslutet om Arlanda. Området låg nära det tänkta centrumområdet som skulle sträcka sig en bit söder om nuvarande länsväg 263. Därför skulle området få en tung och hög bebyggelse, betydligt mer omfattande än den är idag. Kommunen uppfattade planens utformning som främmande i den miljö som fanns i gamla Märsta men ansåg samtidigt att de inte kunde stå emot kraven som kom utifrån. Bostadsbyggandet utefter Tingvallavägen fortsatte med tillkomsten av Lyckostigen och Tvärvägen.
När kommunen köpte marken fanns inga konkreta planer på hur man egentligen skulle använda området. Det fanns röster som förespråkade friluftsliv och andra som ville bygga villor. Rösterna för en fortsättning med flerbostadshus segrade och Riksbyggen kunde därmed ta det första spadtaget.
Området stod färdigt 1964–1966.
Ringväg runt Valsta
En av de fyra kullarna som skulle omge ett större gemensamt centrum var Valsta. Efter påtryckning från Märstadelegationen med Ahlberg i spetsen utlystes en arkitekttävling för stadsdelens utformning. Tävlingen vanns av Erik Ahnborg och Harald Mjöberg på Vattenbyggnadsbyrån i Stockholm.
Valstakullen var vid den här tidpunkten helt obebyggd och förslaget byggde på en ringväg som skulle omge all flerfamiljshusbebyggelse och där villor och radhus skulle ligga utanför ringvägen. Planförslaget fick mycket lovord.
Trots tävlingsbidragets kvalitet uppdrogs åt ett annat konsultföretag – Plan och projekteringsbyrån i Stockholm – att göra förslag till plan över Valsta. Vissa grunddrag fanns kvar genom en ringväg runt den tyngre bebyggelsen men i övrigt fanns ingen större likhet.
AB Märstabostäder startade utbyggnaden av den nya stadsdelen Valsta med att uppföra de sex skivhusen vid Valstavägen i regi av en entreprenör, Byggfirman Olsson & Skarne. Stadsplanen som fanns medgav egentligen endast trevåningsbebyggelse. Nära Valsta centrum hade dock flerfamiljshus om sex våningar godkänts.
Under projekteringen gjorde AB Märstabostäder bedömningen att ekonomin skulle förbättras väsentligt om man fick lägga till ytterligare en våning på de sex skivhusen. Byggnadsnämnden godkände så småningom bolagets framställan varför AB Märstabostäder fick klarsignal att bygga sex sjuvåningshus.
Det hela vållade dock rubriker i både DN och Expressen och frågan om byggnadsnämndens ledamöter begått tjänstefel vandrade ända upp till Högsta domstolen. Nämndledamöterna friades så småningom från anklagelserna om tjänstefel. Under tiden byggde Märstabostäder skivhusen.
Vikingahästen Sleipner inspirerade
AB Märstabostäder fortsatte sedan bygga öster om Valsta centrum. 1968 uppfördes
Visonen om de fyra kullarnas stad
I maj 1959 var en första preliminär skiss klar. Skissen liknande inte något förtroendemännen i Märsta sett tidigare.
Det var en vision, en idealbild av framtiden – om de fyra kullarnas stad som bildar en amfiteater av bostäder och arbetsplatser kring centrumfunktionens arena. "Den blivande staden grupperar sig på höjderna kring det öppna fältet söder om det nuvarande samhället, och kan sägas bestå av fyra stadsdelar med bostäder norr, väster, öster och söder om fältet.
I det stora centrala rum som fältet utgör förläggs samhällets framtida huvudcentrum samt större skolor, idrottsanläggningar och liknande. Fältet är scenen i den stora teater där bostäderna sedan ligger på parkett på sluttningarna och höjder runt omkring."
Ingen tid att förlora för den nya staden
Generalplan 60 är ett utmärkt exempel på hur alla delar i samhället läggs till rätta enligt funktionalismens princip. Ahlberg ville skapa ett perfekt system, där alla delar bildar en helhet, sammanfogade av matargator med en strid ström av bilburna invånare. Stadsplanerare och trafikplanerare hade från första början räknat ut hur den nya staden skulle fungera och hur livet skulle levas.
När analysen slutförts skulle planen genomföras på mycket kort tid. Det var bråttom. Utbyggnaden skulle ske snabbt. Märsta skulle bli ett samhälle dit flygplatsens arbetskraft med glädje flyttade. Märsta skulle bli ett verkligt och seriöst alternativ till Stockholm. Den nya staden måste enligt Ahlberg byggas till en betryggande storlek och snabbt få en mångsidig karaktär. Utbyggnadstakten skulle vara cirka 400 lägenheter per år under de första åren och staden, det vill säga Märsta, beräknades ha cirka 40 000 invånare omkring 1990.
Arbetskraften räckte inte till
I och med beslutet om att etablera Arlanda flygplats ökade Märstabostäders engagemang i bostadsbyggandet väsentligt. Det bestämdes att bolaget skulle svara för en tredjedel av produktionen av flerbostadshus. Vilket var i linje med den allmänna bostadspolitiken i hela riket vid tillfället. Den byggnation som påbörjats före flygplatsbeslutet fullföljdes.
Åttavåningshusen vid Södergatan och Sätunavägen färdigställdes. I botten på fastigheten Södergatan 4 flyttade AB Biké in och Märsta fick därmed sin första välsorterade klädesaffär. Efterfrågan på en sådan och även på annan service ökade i takt med inflyttningen i lägenheterna.
Projektet Sätunavägen 1 bestod ursprungligen av två punkthus, ett på vardera sidan av Centralgatan. Förebilden var de två Kungstornen på Kungsgatan i Stockholm. Den verkställande direktören fick dock inte gehör för denna idé varför det bara byggdes ett.
Den expansion hela landet befann sig i under de första åren av 1960-talets rekordår drabbade även lilla Märsta.
Behovet av byggarbetskraft var enormt och tillgången på byggare räckte inte åt både uppbyggandet av Arlanda flygplats och alla de bostäder och service som efterfrågades i Märsta med omnejd.
Arbetsmarknadsmyndigheterna krävde att Märsta skulle bygga provisoriska bostäder och hade Oxelösund som förebild där kommunen snabbt byggde provisoriska bostäder åt dem som bereddes jobb på järnverket. Märsta kommun vägrade dock ta på sig detta ansvar.
AB Märstabostäder erbjöd sig däremot att snabbt uppföra ett bostadshus på fastigheten Stockholmsvägen 25 i samarbete med en entreprenör man samarbetat med förut, Byggfirman Olsson och Skarne.
En byggnad med 30 lägenheter till vilka byggarbetskraft skulle få företräde kunde stå färdig inom tre månader. Och med det upphörde kraven på kommunen om provisorier.
Spel och dobbel till Märsta
Det fanns långt gångna planer om att etablera någon form av statligt verk i Märsta för att få en mer differentierad arbetsmarknad.
Byggnadsstyrelsen hade fått regeringens uppdrag att utreda vilken eller vilka statliga verksamheter som skulle kunna vara aktuella. Utredningen kom inte fram till något resultat när det gällde de statliga verken, däremot var det aktuellt för det statliga bolaget Tipstjänst att skaffa nya lokaler. Det var naturligt för kommunen att koppla in sitt bolag i detta projekt. Bolaget anlitade arkitektfirman Uppling & Fylking för ritning och projektering av byggnaden som skulle ligga på Nymärsta kulle alldeles norr om nuvarande centrum. Under tiden blev det också aktuellt att penninglotteriet skulle rymmas i samma byggnad.
Efter en mycket lång väntan fick bolaget länsarbetsnämndens tillstånd att starta bygget den 1 september 1966. Men det blev ändå inte av. Datorisering ledde till rationalisering, helt plötsligt behövdes inte lika många anställda för registrering och kontroll av tipslappar, Tipstjänst klarade sig på
178 lägenheter vid Frejgatan. I slutet av 1960-talet diskuterades också en tyngre bebyggelse vid Sleipnergatan, bland annat Märstadelegationen förespråkade en sådan avslutning på Valstaområdet ned mot Steningedalen. Ahlberg hade en idé om att låta Riksbyggen bygga bostadsrätter som en slags husskärm i åtta delar och åtta våningar ner mot dalen. De åtta delarna var tydligt inspirerade av vikingahästen Sleipner med sina åtta ben.
Under bygget fick bostadsrättsföreningen ekonomiska problem eftersom det blev svårare än förväntat att sälja lägenheterna. Den gröna vågen hade gjort sig påmind också i Märsta och tagit musten ur bostadsmarknaden varvid föreningen nu hotades av konkurs. Samtidigt började Märstabostäder få svårt att hyra ut lägenheterna på Valstavägen.
Avståndet till järnvägsstationen och hög hyra gjorde det svårt att locka hyresgäster till de nya husen. Projektet Sleipnergatan avbröts därmed innan det var färdigt och projektet överläts så småningom på Märstabostäder.
Bolaget drabbades av driftunderskott
Under Märstabostäders första år var verksamheten ganska blygsam. Från 1959 ökade den dock markant. 1966 drabbades bolaget av ett driftsunderskott på drygt 300 000 kr. Det hade uppkommit så kallade överkostnader i samband med nyproduktion. Det vill säga produktionskostnaderna var långt över de godkända belåningsvärdena. Finansieringen fick ske med lån som hade kort amorteringstid och hög ränta. Bolaget tvingades därför 1967 be kommunen att täcka driftsunderskottet och dessutom teckna nya aktier i bolaget motsvarande 2,5 miljoner kronor.
Bland annat denna händelse väckte frågan om insyn och inflytande i de kommunala bolagen. En fråga som väldigt ofta väcker debatt.
Totalentreprenadens era
Den snabba utbyggnadstakten i kommunen fortsatte under 1970-talet. Kommunen hade precis som i övriga landet utvecklat ett nytt system för upphandling. Totalentreprenaden fick nämligen sitt genombrott just under uppbyggnaden av miljonprogrammet. Detta innebar bland annat att anläggningar i form av gator och ledningar samt eventuella lokaler för barnomsorg skulle upphandlas samtidigt med bostadsbebyggelsen.
Kommunen genom dåvarande kommunalrådet Lars Norman strävade efter att nå tätplatsen bland Storstockholms kommuner som byggde billigast och med 1960-talets erfarenheter av överkostnadsproblem var det kanske en naturlig ambition. Resultatet av kommunens totalentreprenadsupphandlingar blev lägre produktionskostnader per kvadratmeter än vad som var kutym i Storstockholmsområdet.
Projektet Magnegatan/Ymergatan upphandlades med Märstabostäder och utgjorde avslutningen på Valstaområdets tyngre hyreshusbebyggelse västerut. Bygget var inflyttningsklart 1971.
Samma år var det inflyttning på Sleipnergatan. Detta bygge hade genomförts av Svenska Riksbyggen och lägenheterna uppläts med bostadsrätt. Under 1971 kom dock de första tecknen i Märsta som visade svårigheter med att hyra ut lägenheterna. Det drabbade bostadsrättsföreningarna i stor utsträckning. Den nybildade bostadsrättsföreningen på Sleipnergatan fick ekonomiska svårigheter eftersom endast ett fåtal av lägenheterna blivit sålda. Föreningen hotades av konkurs.
Eftersom kommunen stod som borgensman borde dock konkurs undvikas. Lösningen blev att Märstabostäder köpte fastigheten och ombildade bostadsrätterna till hyresrätter. Bolaget var dock vid tiden tveksamt till köpet och ville ha garantier för hjälp av kommunen om man skulle få problem. 1973 beslöt kommunen att Märstabostäder skulle ta över området.
Bolagets tveksamhet var dock befogad. I 1973 års bokslut uppgick bolagets hyresförluster till 800 000 kronor och efter övertagandet av Sleipnergatan till 2,5 miljoner kronor. Man frågade sig varför det var så svårt att hyra ut bostäder i området. Kommunen var faktiskt en av de hårdast drabbade när det gällde outhyrda bostäder. Intervjuer med utflyttade visade på att avståndet till Stockholm var för stort.
Slutet av 1960-talet – Norrbacka
Under slutet av 1960-talet hade kommunen börjat fundera över hur samhället skulle avslutas mot norr. Rolsta gård var ett fint inslag i samhällsbilden och upp till själva gårdsbildningen kunde man tänka sig bebyggelse. Området fick namnet Norrbacka.
Stadsplanen tillät inte högre hus än två våningar och antalet lägenheter skulle begränsas till 660. De boende skulle ha markkontakt, en butik liksom tvättstugor, lekskola och fritidsgård. Parkeringsplatserna skulle ligga utanför själva området, bilar var alltså förbjudna. Målet för området var billig produktion. Tillsammans med Märstabostäder gjordes en programupphandling och Byggnadsfirman Anders Diös utsågs så småningom till entreprenör. Redan 1978 inlämnades protestlistor mot det som man uppfattade fuskbygget – det var dragigt och kallt. Bolaget har sedan dess lagt ned åtskilliga summor på att förbättra bristerna.
Outhyrda lägenheter
Tätorten Märsta expanderade kraftigt under 1960-talet och början av 1970-talet. Antalet invånare mer än femdubblades. Men något inträffade under den första delen av decenniet, efterfrågan minskade helt plötsligt, man kunde märka en dragning från storstadsområdena till landsbygden. Utbyggnadstakten var hög i Märsta precis som i hela landet. Sigtuna kommun som Märsta nu gått upp i hade krav på sig att vara med och bygga bort bostadsbristen, under en tid framfördes önskemål om att planera för så mycket som 60 000 invånare i stället för
40 000!
Vid årsskiftet 1971/72 fick kommunen rapport om att 100 lägenheter stod outhyrda. Därefter ökade antalet vakanta lägenheter successivt för att i oktober 1975 vara uppe i 1 000. Av dessa outhyrda lägenheter förvaltade bolaget ungefär 500 resten förvaltades av Riksbyggen och HSB. Problemet ägnades naturligtvis stort intresse både inom den kommunala apparaten och inom bolagen. Försök gjordes att göra bostadsområdena mer attraktiva i första hand genom att förbättra de sociala och miljömässiga förhållandena.
Ett av bolagets problemhus var Regnbågen, det vill säga Tingvallavägen 9. Under början av 1970-talet gjordes ett stort antal lägenheter om till kontor. Det fanns långtgående tankar om att göra om hela huset till ett kommunkontor, så skedde aldrig men socialförvaltningen och fritidsförvaltningen flyttade in. Även ett antal privata företag hyrde in sig liksom det kommunala bolaget som efter kommunsammanslagningen 1971 "döpts" om och 1974 registrerats till Sigtunahem.
Efter framställning från kommunen beslutade regeringens bostadssociala delegation i maj 1976 att medverka i ett försöksprojekt i Tingvalla och Valsta. Syftet var att rusta stadsdelarna, göra dem attraktiva och få bukt med den för tillfället låga bostadsefterfrågan. Olika grupper tillsattes vilket utmynnade i en rad förslag och åtgärder, bland förslagen märks "ökat boendeinflytande", "förbättringar av kollektivtrafiken", "förbättringar av boende- och utemiljön", "utvecklat samarbete mellan kommunen och bolagen avseende service och förmedling av bostäder".
Utredningar tillsattes efterhand för att spåra orsakerna till den stora utflyttningen från kommunen vilken kulminerade 1975 med 1 045 tomma lägenheter. För Sigtuna kommun precis som övriga landet kanske det mesta handlade om planeringen under rekordåren i kombination med felaktiga befolkningsprognoser. Vidare i just Sigtuna kommuns fall om lägenhetsfördelningen och då främst problemet med en allt för stor andel av en viss typ av lägenhetsstorlek, i kombination med en ökad efterfrågan på småhus. Fördelaktiga ekonomiska villkor och ränteavdrag styrde efterfrågan mot egna hem.
På grund av de uppkomna svårigheterna gick bostadsproduktionen ner avsevärt under 1970-talet. Under åren 1971 till 1975 påbörjades endast hälften av de i bostadsbyggnadsprogrammet planerade 520 lägenheterna. Och under åren 1976 till 1980 planerades endast drygt 100 lägenheter per år – i småhus.
Från kommunens och bolagets sida trodde man nog att man skulle ta med sig den låga bostadsefterfrågan in i 1980-talet men antalet tomma lägenheter minskade redan 1977 och 1978 var det helt plötsligt svårt att få tag i en bostad i Märsta igen. I SBMT kunde man 1978 läsa att "betonggettot blivit en oas". "Nära storstaden men med landsbygdens fördelar". Betyget hade åter stigit!