1971 blev Sigtuna stad och Märsta kommun, Sigtuna kommun, i kölvattnet av sammanslagningen blev Märstabostäder, Sigtunahem. I mitten av 70-talet var det tufft för Sigtunahem och antalet vakanser ökade kraftigt. Antalet tomma lägenheter i kommunen uppgick till 1000 stycken varav 500 var hyresrätter. Det skulle dröja många år innan man började bygga igen
Text: Marina Helge, marknadschef
Som tidigare nämnts slogs Sigtuna stad och Märsta kommun samman den 1 januari 1971. Den nya kommunen skulle heta Sigtuna varför det blev aktuellt att även ändra Märstabostäders namn. Många namnförslag diskuterades bland annat Märstahem och Sigtunagårdarna men det var just AB Sigtunahem som registrerades 1971.
Ett av de första problemen som den nybildade Sigtuna kommun hade att hantera efter sammanslagningen var en alldeles för stor nyproduktion med tomma lägenheter som följd. Kommunledningen tvingades lägga om strategi, från expansion till avmattning och börja rätta till brister i samhället. Bostadsbyggandet minskade och det började byggas lägre hus, bland annat Norrbackaområdet och en större andel småhus. Det var dock svårt att ändra allmänhetens uppfattning om det nedtalade Märsta.
Det följde även andra effekter av kommunsammanslagningen. Före 1971 var Märsta kommun att betrakta som en liten landsortskommun där avståndet mellan förtroendevalda och övriga medborgare var kort. När mindre kommuner gick samman till större enheter ökade avståndet vilket medförde att det politiska samtalet flyttades från torget till fullmäktigesalen. Kommunen hade tidigare karakteriserats av en obyråkratisk och flexibel hållning, med en närhet mellan å ena sidan politiker och tjänstemän och å andra sidan politiker över blockgränserna. Med kommunsammanslagningen hårdnade debatten och tonen i det politiska samtalet. Sakpolitiska diskussioner som präglat 50- och 60-talen ersattes av idépolitik och ökad konfrontation. Denna förändring av det politiska livet var inte unik för Märsta, tvärtom det ökade blocktänkandet sammanföll väl med kommunsammanslagningarna i hela landet. Faktum är dock att det intima samarbetet mellan tjänstemän och mycket engagerade politiker under 50- och 60-talet hade varit framgångsrikt och lyckosamt för Märsta, det har många vittnat om.
Dystert för kommunen under 70-talet
Det var naturligtvis tuffa år även för Sigtunahem under mitten av 1970-talet precis som det egentligen var för övriga bostadsbolag i hela landet. Antalet vakanta lägenheter steg kraftig mycket beroende på att Sigtunahem tvingades överta bland annat Sleipnergatan, ett av Riksbyggen nyligen uppfört bostadsområde om 320 bostadsrätter. 20 var sålda resterande bostäder övertogs outhyrda. Antalet tomma lägenheter i kommunen uppgick ganska snart till över 1000, varav hälften hyresrätter. Ruinens brant var nära för såväl kommunen som Sigtunahem för att prata klartext. Orsakerna var många, oljekris, "gröna vågen", överproduktion av en viss typ av bostäder, dålig "kundkunskap" med mera. Åren mellan 1975 och 1980 planerades faktiskt inte en enda lägenhet i flerfamiljshus inom kommunens gränser.
Först i början av 1980-talet började tankarna föras kring eventuell nyproduktion, främst diskuterade man utbyggnadsmöjligheterna i Sigtuna. Störst intresse väcktes för produktion i Tilområdet. För området talade kommunikationsläget samt infrastrukturen under jord. Positivt var även en framtida uppblandning av upplåtelseformer, flerfamiljbebyggelse norrut blev ett bra komplement till Munkholmens och Tils villabebyggelse. Upphandling skedde så småningom genom en så kallad generalentreprenad vilket innebar att kommunen svarade för projektet fram till färdiga handlingar. Till entreprenör utsågs Diös byggnadsboalg. Inflyttning i Tils 140 hyresrätter skedde 1983. Bolaget fortsatte därefter bygga i Sigtuna, 18 lägenheter uppfördes på Väringavägen.
Från visionen om stad till förort
Av de visioner som arkitekt Ahlberg med flera förmedlade under 1960-talet blev inte mycket. Av amfiteaterns fyra kullar byggdes bara två med bostäder. En av de återstående kullarna blev industriområde och en annan blev soptipp. Centrumfunktionens arena ersattes av ett provisorium i dalens utkant, sedermera utbytt mot ett permanent centrum i bantat format. Märsta blev inte en självständig stad, utan mer en vanlig förort.
Anledningen till att det inte blev som det var tänkt kanske berodde på att planen blickade 30 år framåt men gav inte utrymme för anpassningar till ändrade förutsättningar. Hela "tänket" var på något sätt statiskt och utgick från redan kända och givna förutsättningar. Den kanske viktigaste överraskningen som man inte förutsett var flygbullrets utbredning som omöjliggjorde byggande på bristakullen. En annan felbedömning var befolkningsprognoserna som pekade mot 40 000 invånare 1990 enbart i Märsta. Vidare kom den så kallade gröna
vågen med utflyttning som följd i början av 1970-talet. Slutligen kan konstateras att Märsta var en stad kanske mest på papper. Märsta skapades utan att planmakarna drog lärdom av sekellånga traditioner och erfarenheter av stadsbyggande. I stället kom en tankerevolution från 1930-talet att helt styra utvecklingen, inte bara i Märsta, utan i alla förorter som byggdes under miljonprogrammets mest expansiva år.
Sigtunahem drabbades av den misslyckade stadsplaneringen på flera olika sätt bland annat genom grusade förväntningar om att bygga bostäder på Bristakullen och också genom flera påbörjade utredningar som aldrig blev av, exempelvis Tipstjänst uteblivna etablering i kommunen.
Kvarteret Kyrkolunden
Mest uppmärksamhet under 1980-talet väckte troligtvis planeringen och byggandet av kvarteret Kyrkolunden i Sigtuna. I centrala Sigtuna fanns ett område som under många år orsakat en het debatt bland stadens invånare, nämligen området mellan Stora torget och busstationen. Mariakyrkans närhet gjorde inte saken lättare. Till diskussionen hörde också frågan om var ICA respektive Konsum skulle förlägga sina butiker. Tidigare butiker var för små. Till en början var förslaget att butikerna skulle ligga i var sin ända av Stora gatan men efter en utdragen strid beslöts att båda butikerna skulle placeras i kvarteret Kyrkolunden. I andra ändan av Stora gatan placerades Apoteket och Systembolaget. När dessa tvistefrågor var lösta gällde att avgöra hur de tänkta planerna skulle genomföras. Sigtunahem skulle vara byggherre, en tävling utlystes mellan ett antal arkitekter ur vilken Höijer-Ljungqvist Arkitekter gick segrande med arkitekt Mats Egelius i spetsen. Resultatet blev mycket uppmärksammat och Sigtuna kommun och Sigtunahem fick Europarådets och Europas Nostras Miljöpris 1988 för bebyggelsen på Kyrkolunden.
Det var inte enbart den äldre bebyggelsen i centrala staden som krävde stor försiktighet och noggrannhet vid planeringen av fortsatt bebyggelse. Den så kallade svarta jorden med alla sina fornlämningar krävde hänsynstagande och omfattande utgrävningar. Dessutom väcktes frågan om hur stora trafikökningar utbyggnaden av Sigtuna stad skulle generera samt hur stora trafikökningar stadens gatunät skulle tåla. Dessa frågor var aktuella vid all bebyggelse i staden inte minst vid utbyggnaden av kvarteret Nunnan vid prästgården. Byggandet föregicks av omfattande utgrävningar, flera förhandlingsomgångar samt vissa avgränsningar av området. Byggnadsfirman Diös blev entreprenör och området stod inflyttningsklart 1988.
Under åttiotalet byggdes flera nya bostadsområden
Under 1980-talet förekom även viss byggnation i Rosersberg. Problem fanns då liksom idag med bullerstörningar i kommundelen. Redan under 1960-talet hade kommunen gjort tappra försök att förvärva Viggebyområdet utan att lyckas. 1985 godkändes dock stadsplanen för Viggeby och 1987 stod så ett hundratal lägenheter inflyttningsklara, drygt femtio med hyresrätt och Sigtunahem som ägare, resterande var bostadsrätter.
Vid flera tillfällen diskuterade kommunen ett område för flerfamiljshus också söder om Valstavägen. Ett område öster om Sleipnergatans bebyggelse ansågs lämpligt. De som planerade bostadsområdet sade sig ha tagit lärdom av rekordårens miljonprogramområden som ofta gav sociala problem. Nu var ambitionen att baka in gemenskap, kontakt, fritids- och kulturaktiviteter, omsorg och social service redan från början. Sigtunahem byggde 144 lägenheter på Buregatan och inflyttning ägde rum 1983.
årtionde, produktionen på Buregatan kompletterades med bostäder på Skolgatan, Sandvreten, Siriusgatan och Lunda. Lunda, tre villor med hyresrätt som lät uppföras för att tillgodose böndernas eventuella efterfrågan av hyresbostäder och viss service frampå ålderns höst.
Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet började kommunen fundera i andra banor vad gäller äldreboende. Man ifrågasatte ålderdomshemsreformen. I stället skulle var och en ha tillgång till egen lägenhet med närhet till service av olika slag. De boende skulle alltså ha egna kontrakt på bostaden och betraktas som vanliga hyresgäster. Det ledde till att ålderdomshemmet Arhem byggdes om till servicehus i kombination med fristående servicebostäder – Solbrinken. Klockargården är ett annat exempel på anläggning som överläts i Sigtunahems regi liksom Hemskogen i Sigtuna en bit in på 1990-talet.
Valstaprojektet startade
Bankkrisen i början av 1990-talet påverkade hela Sverige, inte minst bostadsbranschen och allmännyttan. Den tredje vågen av outhyrt visade sig ganska snabbt en bit in på årtiondet. Regional obalans, arbetslöshet och ökat bidragsberoende bidrog till att klyftorna i samhället ökade. En allt större invandring med i vissa fall segregation och utanförskap som följd belastade också särskilt vissa storstadsregioner, kommuner och stadsdelar. Denna bakgrund blev verklighet också i Sigtuna kommun, speciellt i vissa kommundelar där Sigtunahem var dominerande. En enkätundersökning bland Sigtunahems hyresgäster genomförd redan 1987 blev startskottet till bolagets första bostadssociala engagemang i form av ett projekt, "Valstaprojektet", som i dag delvis lever kvar i det som vi kallar "Valstasatsningen". Upprinnelsen var att man i undersökningen fann att missnöjet bland de boende i just Valsta var stort, omflyttningen hög, anonymiteten utbredd liksom graden av vandalisering, nedskräpning och skadegörelse i området. Projektet fick ett blandat mottagande, att arbeta bostadssocialt i början av 1990-talet var liksom inte riktigt etablerat och rumsrent. Dock var det en upptakt till en ny syn på boendet som gradvis kom att påverka utvecklingen av verksamheten inom hela allmännyttan, och där Sigtunahem faktiskt stod som en av pionjärerna. Redan 1991 uttalade projektledaren för "Valstaprojektet" Åke Andersson att "bostadsföretag förvaltar inte bara fastigheter, utan också människor". En devis som med tiden vunnit allt större respekt både inom och utom fastighetsbranschen, och något som alla idag är någorlunda överens om.
Centrala Märsta
I början av 1990-talet beslutade kommunen att fräscha upp området mellan Odenvägen och Tallstigen. På området fanns sedan 1940-talet två gamla villor, dessutom hade en äldre lanthandel – föregångare till Sätuna Matmarknad – flyttats dit någon gång på 1960-talet vilken nu användes som kommunens musikskola. Bebyggelsen revs, kommunen upprättade detaljplan och Sigtunahem upphandlade byggnationen och stod som byggherre. Kvarteret döptes till Presenten av den anledningen att det förr i tiden stod en gammal byggnad där som innehöll just en presentaffär. De 61 lägenheterna stod så klara för inflyttning i september 1992. Det centrala läget och trevliga utformning av husen gjorde att samtliga lägenheter hyrdes ut omgående.
Sedan länge fanns ambitionen inom Sigtuna kommun att knyta ihop Sätuna stadsdelscentrum med Märsta centrum med syfte att få en stadsliknande bebyggelse med bostäder och service av olika slag. Bebyggelsen bestod av 20- och 30-tals villor och Sätunakyrkan på gatans västra sida samt kommunhuset och flerfamiljshus på den östra. Denna äldre bebyggelse var nu saneringsmogen varför goda förutsättningar fanns för att göra sammanbindningen stadsliknande. Kommunen uppdrog åt Skanska att lämna förslag på hur Södergatan skulle se ut i framtiden. Det vinnande förslaget inrymde 225 lägenheter vilka skulle upplåtas med bostadsrätt. SBC (Sveriges Bostadsrättföreningars Centralorganisation) fick i uppgift att uppföra bostäderna.
En besvärlig bostadsmarknad och höga produktionskostnader gjorde det svårt att sälja bostadsrätterna vilket medförde ekonomiska svårigheter för SBC.
Redan 1989 hade Sigtunahem avböjt att gå in i projektet då bolagets dåvarande VD, Lars Lindahl, ansåg att byggkostnaderna blev alldeles för höga. Föreningen riskerade dock konkurs. Den påtvingade situationen löstes genom att kommunen och Sigtunahem gick in med ett avtal sinsemellan. Detta innebar att kommunen gav Sigtunahem ett lån om 16 miljoner kronor. Bolaget köpte sedan 160 bostadsrätter för uthyrning i andra hand. Utöver detta gav kommunen en hyresgaranti och förband sig att betala hyra för ett hundratal bostäder till dessa fått hyresgäster. Det visade sig dock sedan mycket lättare att hyra ut bostäderna än att sälja dem med bostadsrätt!
År 2001 fattades beslut om att låta avyttra bostäderna allteftersom de sades upp. Totalt har ett 50-tal lägenheter därför sålts fram till dags dato.
Kunder, marknad, behov och efterfrågan
1990-talet var för Sigtunahem och hela allmännyttan ett omvälvande årtionde. Borta var de tidigare statliga garantierna mot hyresförluster, företaget tvingades skaffa sig en sådan ekonomisk situation att det överlevde av egen kraft. Hyresgästerna blev kunder, begrepp som marknad, behov och efterfrågan gjorde sig gällande. Utvecklingen ställde krav på affärsmässighet, ny kunskap, ett nytt förhållningssätt och en annan typ av organisation för att möta den nya världen. Sigtunahem hade dock i samband med att Lars Lindahl tillträdde som VD 1988 redan nosat lite på det här med kund som begrepp. Med den nytillträdde VD:n följde vikten av information till kund, Glimten lanserades. Hyresgästernas missnöje med boendet visat genom kundundersökningar blev till Valstaprojektet där Sigtunahem som redan berättats var pionjärer och föregångare i SABO:s bostadssociala utvecklingsarbete. Boinflytandet blev för bolaget en central fråga och samarbetet med hyresgästföreningen utvecklades kontinuerligt. En förhållandevis stor organisationsförändring genomfördes i mitten av 1990-talet, nämligen införandet av kvartersvärdar med målsättningen att decentralisera verksamheten för att bättre svara mot de behov som fanns bland hyresgästerna ute i respektive bostadsområde. Hyresgästföreningen var med som part i det utvecklingsarbetet som blev uppmärksammat inte minst bland grannkommunerna. Mer tid prioriterades för kund- och marknadsfrågor successivt under hela decenniet, bostadsförmedlingen i kommunal regi avvecklades 1994, några år senare hade Sigtunahem kund- och marknadsfrågorna samlade på en egen avdelning ledd av Caroline Olsson.
Det bostadssociala arbetet intensifierades också under slutet av 1990-talet, Valstaprojektet hade då gått upp i Valstasatsningen, först i regi av Gösta Karlsson, och från 1999 lett av Lola Svensson. Läxhjälp, studiecirklar för invandrarkvinnor och ett etablerat samarbete med rektorerna i området stod nu på programmet.
Förvärvningen av fler lägenheter
Sigtunahem expanderade inte bara genom nyproduktion under 1990-talet utan också genom förvärv av fastigheter. I kommunen fanns det nämligen fram till mitten av 1990-talet också två allmännyttiga stiftelser, Arlandahem och Brännbostiftelsen. Arlandahem förvaltades av HSB, Arlanda och Brännbostiftelsen av Riksbyggen, Uppsala. I båda dessa stiftelser var grundkapitalet insatt av Sigtuna kommun. Sigtunahems dåvarande VD, Lars Lindahl, hade under årens lopp gjort ett otal försök att mobilisera kommunledningen med avsikt att låta stiftelserna gå upp i Sigtunahem. Främst av den anledningen att det var mer rationellt med endast ett kommunalt allmännyttigt bostadsbolag. En överenskommelse om köp nåddes så småningom och den 1 januari 1996 övergick ungefär 880 hushåll i bolagets regi. Sigtunahem hade då förvärvat 125 bostäder på Vänortsringen, 196 på Västra Bangatan, 13 lägenheter på Södergatan 50, 75 på Lindvägen, 396 bostäder i Brännbo och 82 på Aludden. Det var en mycket bra affär sett ur Sigtunahems perspektiv, övervärdet affären inbringade gick nämligen tillbaka in i bolaget.
Slutet av 1990-talet
Årtiondet avslutades i samma anda som det började, genom nyproduktionsprojekt i Sigtuna. Årtiondet inleddes med bebyggelse av 68 lägenheter på Väringavägen och avslutades i Pilsbo. Tillsammans med JM lät Sigtunahem uppföra 64 lägenheter i småhusbebyggelse i något som skulle visa sig vara etapp ett av tre. Med produktionen av Pilsbo tackade Lars Lindahl för sig och lät sig mer eller mindre "headhuntas" över till en fortsatt karriär inom just JM.
Sigtunahem gick det nya århundradet till mötes på det mest turbulenta sätt man kan tänka sig, ingen VD och som ytterligare lök på laxen avgick även dåvarande styrelseordföranden Lars Midby samt ett politiskt beslut om försäljning av 16 procent av det totala bostadsbeståndet med omorganisation och personalminskningar som följd!
Fösäljningar och personalminskningar
Den 1 juli år 2000 fick 640 av Sigtunahems 5 000 hushåll ny hyresvärd. Markarydsbostäder stod då som ägare till fastigheterna på Valstavägen och Tingvallavägen udda, bland annat regnbågshuset. Samtidigt omvandlades Sigtunahems 82 hyresrätter på Aludden till bostadsrätter. De nya politiska vindarna drabbade Sigtunahem på ett mycket kännbart sätt. Sigtunahem tvingades till besparingar motsvarande 16 procent av driften. 22 av Sigtunahems anställda fick lämna företaget. Det var en helt ny erfarenhet. Lars-Göran Sörqvist tillträdde som styrelseordförande och Bengt Jansson fick som tillförordnad VD leda arbetet med försäljningen, överlåtandet, avvecklingen, omorganisationen och dessutom produktionen av Pilsbo etapp 2. Innan året var till ända hade dock bolaget redan utsett sin fjärde VD, Bengt Jansson.
2000-talet skall stärka individen
Under hela 2000-talet har Sigtunahem utvecklat verksamheten med ambitionen att få en helhetssyn på boendet; producera och förvalta har fått ge utrymme åt samordning och samverkan. Det betyder inte att den fysiska utformningen av boendet är oviktig, tvärtom, den är en förutsättning för att skapa trygga och attraktiva bostadsområden. Men det räcker inte. Avgörande är ett områdes karaktär vilket blev ganska påtagligt under uppbyggnaden av miljonprogrammet. Före rekordåren ansågs storstädernas arbetarbostäder och arbetarstadsdelar som mer eller mindre otjänliga och förslummade. Under saneringsperioden jämnades de allra flesta med marken. Människorna som bodde där fick i stället bostad i de miljonprogramområden som uppförts i förorterna. Kort efter flyttade medelklassen in i de undermåliga arbetarbostäder som fanns kvar, varvid statusen och efterfrågan ökade omgående trots många gånger bristfälliga bostäder. I stället blev det miljonprogramområdena som ganska snart kom att dras med dåligt rykte. Det är därför oerhört viktigt att förutom bygga attraktiva bostäder också stärka de människor som bor där. Det krävs balans mellan bebyggelse, människa och miljö för att ett område ska få den status det såväl förtjänar.
Sigtunahem har under hela 2000-talet successivt ökat det bostadssociala engagemanget just för att stärka de individer som bor i beståndet, med ambitionen att skapa trygga och attraktiva miljöer. Valstasatsningen, som tidigare nämnts, är ett projekt med ganska lång tradition som idag erbjuder arbetsträning, läxhjälp, studiecirkelverksamhet, samverkar med skola och föreningsliv och som når sin höjdpunkt varje år genom "Valstadagen". En dag då näringsidkare, föreningsliv, kommunala förvaltningar med flera får möjlighet att "visa upp sig" och sätta Valsta på Sverigekartan.
I övrigt erbjuder Sigtunahem en rad andra bostadssociala aktiviteter för att stärka framför allt barnen och deras föräldrar boende i Sigtunahem. Förutom läxhjälp som ovan nämnts, erbjuds kulturverkstäder, teaterskola, målarskola, fotbollsskola och barnkollo.
Även pensionärerna boende i Sigtunahem erbjuds semestervistelse för att bryta ensamheten och stärka hälsan.
Vi ser ljust in i framtiden
Sigtunahem har inte bara satsat på att utveckla det samhällsnyttiga engagemanget under 2000-talet, även IT och miljö har stått på agendan. I början av år 2000 hade alla bostäder tillgång till bredband. I samband med det erbjöds alla hyresgäster över 55 år gratis internetutbildning för att öka intresset för IT-frågor, ge möjlighet åt alla att utnyttja Sigtunahems service via hemsidan och förekomma utanförskap.
Från år 2001 är Sigtunahem miljöcertifierat enligt ISO 14 001.
Sigtunahem har även under det nya seklet fortsatt expandera med ett drygt hundratal lägenheter. Förutom ett sextiotal bostäder inom ramen för Pilsbo etapp 2 vilka stod klara för inflyttning 2001 har ett trettiotal lägenheter uppförts i Rosersberg med inflyttning 2003 och ett trettiotal lägenheter i centrala Märsta med inflyttning 2004.
Nu år 2004 känner vi alla inom Sigtunahem stor tillförsikt inför vad som komma skall. Förutom bostäder har bolaget låtit uppföra ett nytt huvudkontor i vilket inflyttning skett under våren. En nyproduktionsplan är framtagen med hopp om ungefär ytterligare 350 bostäder till utgången av 2006. En ny organisation håller på att ta form för att ytterligare markera närheten till våra boende. Det bostadssociala arbetet nådde sin kulmen under sommaren med de pensionärsvistelser som erbjöds boende inom Sigtunahem på vår gård Lillebo i Torsvi utanför Enköping. Och sista helgen i augusti står vårt Sigtunahem som jubilar i samband med ett tre dagars firande i Märsta med omnejd.
Stärkta av god ekonomi, ett spännande bostadsutbud, god service och aktiviteter för ökad trygghet hoppas vi på ditt stöd och förtroende också i framtiden, tack för att du valt ett boende i Sigtunahem!